Inlägg · Kåseri

Det penninglösa samhället

Jag har länge närt en dröm om ett penninglöst samhälle där vi byter varor mot tjänster. Nu vet jag hur detta funkar i praktiken och svaret är: inget vidare. Jag testade nyligen modellen då jag begav mig till Gränna vårdcentral för att ta prover. Väl framme upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma…

Jag åkte från Visingsö med 7.25-färjan och var liksom hungrig redan från starten. Proverna skulle tas på fastande mage och efter besöket på vårdcentralen hade jag bespetsat mig på en god fika i Gränna samt att jag tänkt uträtta några ärenden. Men jag såg detta fladdra all världens väg då jag anlände till vårdcentralen och kollade väskan. Plånboken var borta och låg förstås i den väska som jag inte hade med mig.

Huvudet gick igång snabbare än en raket. Det var väl bara att vrålhungrig åka ner till hamnen och invänta nästa färja hem. Den skulle gå 9.30 och jag räknade blixtsnabbt ut att väntetiden för mig och min kurrande mage skulle bli en och en halv timma. På den tiden skulle jag nog dö av svält, hann jag tänka innan det blev min tur i kön.

Jag kände mig både slarvig och skamsen när jag redogjorde för mitt nödläge. Jag saknade både betalkort och legitimation och någon åderlåtning var väl inte att tänka på?

Ingen fara, sa sköterskan och log ett varmt och tröstande leende. Vi löser det i alla fall, vi tar det på faktura bara jag får ditt personnummer.

Snällt rabblade jag upp siffrorna och hon hittade mig på datorn. Jag satte mig så i väntrummet och medan jag väntade på att bli stucken ringde jag maken som är en fena på att finna lösningar på det mesta. Men jag trodde inte att han skulle kunna hjälpa mig den här gången – utan plånbok kommer man inte långt i Gränna och att jag, som dessutom skulle vara tappad på blod, skulle kunna få något i magen innan jag kom hem såg jag som uteslutet.

Men maken visste faktiskt råd när det gällde att hålla svälten stången:

– Åk upp till Haglunds, föreslog han. Där tar de säkert swish, för telefonen har du ju med dig i alla fall…

Så långt hade jag inte tänkt. Visserligen har jag swish men är absolut ingen van swishare. Men nu drev hungern mig till att i alla fall göra ett försök och efter provtagningen styrde jag kosan mot Haglunds.

Tar ni swish?  frågade jag och försökte låta världsvan på rösten, trots att jag kände mig som ett ufo som precis hade nedstigit på planeten jorden.

Ja, det gör vi, svarade expediten och log vänligt mot mig.

 Då tvingades jag retirera och det världsvana byttes mot något mycket osäkert.

Jag har swish men vet inte riktigt hur det fungerar, sa jag. Men det är mitt enda sätt att betala – jag har glömt plånboken hemma och är hur hungrig som helst.

Vi hjälps åt, sa expediten som var ett under av serviceinriktning och empati. Ta du kaffet och mackan så länge, så kommer jag till ditt bord. 

Efter lite krånglande fram och tillbaka lyckades hon få mitt swish att fungera och det enda jag behövde göra var att slå in min kod. Det klarade jag faktiskt och sällan har väl en kopp kaffe och en fralla smakat så gott.

De planerade ärendena fick givetvis anstå, istället tog jag färjan hem men saknade förstås giltig biljett. Den låg ju i plånboken. När matrosen skulle ta betalt fick jag vackert förklara för honom också, samt ställde frågan om denna tjuvåkning var liktydig med avstigning mittsjöss?
– Jag säger till, log han till svar.

Men jag fick följa med till öá och väl hemma blev det ett kärt återseende. I min andra väska låg plånboken och väntade på mig och det var bara att konstatera: Vi har en bit kvar till det penninglösa samhället, men kommer ganska långt utan plånbok…

2 reaktioner till “Det penninglösa samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s