Inlägg · Novell

Blåvingen

Sommaren svepte in genom det öppna fönstret och förde med sig en doft av nyutslagna syrener. Vindpusten fick den vita spetsgardinen att fladdra till och det fick även Helena att vakna upp. Hon satt som försjunken i drömmar på sängkanten i ett för henne helt främmande rum och förvånat såg hon sig omkring. På den vita sängen låg ett ljusblått, virkat sängöverkast och tre virkade prydnadskuddar i olika blå nyanser. Vid sidan av sängen stod nattygsbordet, också det vitt, med väckarklocka och en bukett smörblommor på.

Hennes blick vandrade vidare och sökte sig till väggarna, där det hängde två vackra tavlor med havsmotiv. Och på den vitmålade byrån som var placerad utmed den andra väggen stod en liten spegel med guldram. Hon tittade så mot det öppna fönstret och såg de rosa pelargonerna, och i samma ögonblick upptäckte hon det vita skrivbordet framför. Och på det en gammal  skrivmaskin. Helena trodde knappt sina ögon – fanns det sådana nu för tiden?

Men var befann hon sig och hur hade hon hamnat här? Hon satt kvar på sängkanten och funderade när hon plötsligt hörde en lätt knackning på dörren. I nästa stund öppnades den och en kvinna steg in. Hon var klädd i gråblå, ganska lång klänning och hade en vit sjal virad om axlarna. Hon log vänligt mot Helena och väckte henne ur tankarna.

− Hej och välkommen, Helena, sa hon. Jag ser att du håller på att upptäcka ditt rum och det är bra för här ska du stanna här ett tag.  Jag hoppas att du ska trivas hos oss, och vill du skriva står skrivmaskinen och väntar på dig. Papper ordnar jag.

− Men var är jag? frågade Helena och fortsatte i nästa andetag:

− Och vem är du?

− Jag heter Ingrid, svarade hon och fortsatte:

− Jag bor här i huset tillsammans med mina systrar Eira och Lisa och här bereder vi plats för människor som behöver vara ifred och vila ett tag. Och jag vet att du är en av dem – du har varit nära att köra slut på dig själv men här ska du få återhämta dig i din egen takt och bygga upp dig själv på nytt.

Helena kom sig inte för att svara, så förvånad blev hon.  Hur kunde Ingrid veta? Att hon kände sig tyngd, stressad och fruktansvärt sliten hade hon inte yppat för någon, inte ens för sin man Peter. Men nog hade Ingrid rätt, nog behövde hon vila ett tag.

− Men hur har jag hamnat här? försökte Helena. Och hur länge ska jag stanna och vad är klockan? Jag måste hem i kväll, jag har ett jobb att sköta och jag vill hem till Peter. Klara och Jenny undrar nog också var jag är. Men jag får ringa dem och kanske kan jag jobba lite härifrån, det finns väl wifi?

Ingrid log återigen sitt varma leende och tittade på henne med sina vänliga blå ögon. Hon visste att Helena hade jobbat på tok för mycket och att hon var nära att bli utbränd. De hade fångat upp henne i sista stund, än var det inte för sent att förhindra en utmattningsdepression.

− Du måste låta oss hjälpa dig, du är en trött själ i en trött kropp, svarade Ingrid och la handen på hennes axel.

Helena insåg att hon hade rätt, men hur kunde hon veta? Det var som om Ingrid kände varje cell i hennes kropp trots att de aldrig tidigare hade träffats. Och för att ytterligare lägga tyngd bakom orden och visa hon visste allt om Helena, fortsatte hon:

− Tidningen klarar sig utan dig ett tag, nu får någon annan göra ditt jobb. Peter kan ta vara på sig själv och Klara och Jenny är tonåringar och kan också vara utan sin mamma ett tag. Nu måste du tänka lite på dig själv och försöka gå ner för landning.

Häpet tittade Helena på henne och tankarna snurrade. Hur visste Ingrid att hon jobbade på en tidning och hur kunde hon känna till namnen på Helenas man och barn?

− Hur kan du veta vem jag är? frågade Helena konfunderat. Men Ingrid bara log till svar och sa sedan:

− Tids nog får du veta… Nu är vi färdiga med varandra för stunden och middagen serveras i salen klockan 19.00, så nu har du tid på dig att göra dig hemmastadd. Vill du börja skriva så ska jag genast hämta papper åt dig, eller så kan du bara vila.

Visserligen hade Helena burit på en hemlig dröm om att någon gång skriva en bok om den djupa förlossningsdepression hon hamnat i efter yngsta dottern Jennys födelse. Då var hon så dålig och så djupt insjunken i sig själv att hon knappast ville kännas vid varken henne, Klara eller Peter. Men hon fick professionell hjälp och tack tre veckors psykiatrisk vård, antidepressiv medicin, en mycket bra läkare och Peters oändliga kärlek var hon på fötterna efter ett halvår och kunde älska både barnen och honom med samma villkorslösa kärlek som hon alltid tidigare hade känt för sin familj.

− Du mådde ju inte så bra när Jenny föddes, sa Ingrid som visste allt om henne. Skriv när du känner dig hågad och vem vet – det kanske blir en bok…

− Men vad ska jag skriva på, undrade Helena och tittade tveksamt på skrivmaskinen. En sådan hade hon inte sett på många, många år. Var är min platta? försökte hon och blev i samma ögonblick förfärad: Hennes mobiltelefon var borta. Var fanns den?

− Var är min mobil? frågade hon och hörde själv hur desperat hon lät på rösten. Jag måste ringa hem till Peter och till jobbet och berätta var jag är och hur länge jag blir borta.

Ingrid tittade på henne, milt överseende och förklarade att under den tid hon bodde hos dem behövde hon varken platta eller mobil. Det fanns andra saker som var viktigare, och Helena behövde inte oroa sig för varken familj eller jobb: De visste redan om att hon var här och att hon skulle bli borta ett tag.

Ingrid fick något bestämt i blicken och Helena insåg att det var lönlöst att protestera. Sedan bad Ingrid henne ta det lugnt en stund innan middagen serverades. Där skulle hon sedan få träffa hennes systrar och Kalle som skötte trädgården och djuren på gården.

Det vänliga men samtidigt bestämda leendet kom tillbaka, varefter Ingrid lämnade rummet och stängde dörren. Helena la sig på sängen och försökte samla tankarna. Rädd var hon inte, hon kände mig förvånansvärt lugn och visste att hon kunde lita på Ingrid. Men var i all världen befann hon sig? Det var som att förflyttas 50, kanske 100, år tillbaka i tiden, och hur skulle hon kunna ta sig härifrån? Var det någon form av retreatgård? Men där skulle man väl vara tyst? Eller var det ett skämt? funderade hon. En slags tidsresa där den gyllene spegeln på byrån fungerade som en länk mellan dåtid och nutid?

Tankarna malde, men det stora lugnet fick hon behålla. Hon tyckte om Ingrids sällskap, hon tilltalades av hennes vänliga men samtidigt fasta sätt, och någonstans inom sig insåg hon Ingrid hade rätt i allt hon sa – även om hon hade mycket svårt att acceptera att både plattan och telefonen var borta. Där hade hon hela sitt liv, alla kontakter och alla viktiga möten inskrivna.

Men nog var hon trött och nog behövde hon vila. Hon var journalist på stans lokaltidning som kämpade för sin överlevnad. Denna kamp fick också personalen känna av. Personalstyrkan minskade och det blev mer och mer att göra för dem som var kvar. Och nu räckte det inte med att skriva i ett rasande tempo, journalisterna skulle både fota och filma.  

Som regel var hon helt slut efter långa arbetsdagar med mycket övertid, men försökte ändå hålla igång och köra styrketräning tre gånger i veckan för att hålla kroppen och knoppen i trim. Samtidigt som hon försökte dela döttrarnas olika intressen och finnas till för dem, parallellt med att hon och Peter hade ett stort umgänge.

Visst, det var ett ekorrhjul och det slet på både kropp och själ. Och frågan var om det var så roligt på jobbet längre? Dit hann hon i sina tankebanor innan hon slumrade till, men slog upp ögonen då hon hörde en gonggong slå. Tydligen var klockan 19.00 och det var tid för middag.

Med nyfikenhet i blicken reste hon sig ur sängen, öppnade dörren och kom ut i en stor hall. Hon befann sig på övervåningen och såg flera dörrar som vätte in till olika rum och förstod att hon befann sig i ett stort hus. Maten serverades i salen på nedervåningen, hade Ingrid talat om, och Helena gick nerför trappan. Ingrid log vänligt emot henne och vid hennes sida satt Kalle, som alltså var gårdskarl, och systern Lisa. Lisa såg lika lugn och vänlig ut som Ingrid, men Helena saknade Eira och frågade var den tredje systern befann sig?

− Hon kommer alldeles snart, det är hon som lagar middagen i dag, svarade Ingrid.

Dörren till köket öppnades och där stod Eira med en karott i vardera handen. Hon log ett varmt leende och hennes blick fastnade på Helena.

− Hej Helena, hälsade hon vänligt. Så roligt att få träffa dig, jag har hört så mycket om dig. Jag hoppas du ska trivas hos oss och att middagen ska smaka bra.

Därefter satte hon ner karotterna på bordet och i samma stund upptäckte Helena att de hade dukat med ”Grön Anna” – samma porslin som hennes mormor hade haft. När Eira sedan lyfte av locken från grytorna blev det nästan för mycket: Det var köttbullar, sås och potatis och minnet av hennes mormor blev om möjligt ändå starkare. Tänk så många köttbullemiddagar hon ätit hos henne, både som barn och som vuxen.

Hennes ögon tårades då minnena av hennes sedan många år bortgångna mormor rullades upp men i nästa stund blev hon nästan full i skratt. Det var när Kalle plockade upp en tom snusdosa och la ur prillan han hade haft i munnen. Precis så hade hennes morfar gjort…

Tydligen var hon den enda gästen på gården, men hon kände sig absolut inte ensam. Hon var på gott humör och småpratade med Kalle, Ingrid och hennes systrar under middagen. Samtidigt kände hon hur stressen försvann ur kroppen och hon blev lugnare och lugnare för var minut som gick. Hennes tankar rusade inte längre blixtsnabbt genom huvudet och hon kände sig både trygg och harmonisk.

− Hon har begripit vad det handlar om, mumlade Ingrid, Lisa och Eira till varandra.

Men när Helena försökte ställa frågan om vilka de var, var gården var belägen och hur hon kommit dit blev det knäpptyst.

− Tids nog får du veta, fick hon återigen till svar.

Hon funderade inte så mycket mer på det, utan njöt av den goda maten där alla tycktes ha tid att sitta runt middagsbordet. Till dessert serverades gammal hederlig änglamat, vilket fick henne att sluta ögonen och återigen i tankarna förflyttas till sin mormors kök. Men där var hon inte – hon var i ett främmande hus, men där hon redan kände sig som hemma.

Efter maten erbjöd hon sig att hjälpa till med disken, men det kom inte på tal. Istället tyckte Ingrid att hon skulle gå ut och njuta av försommarvärmen i trädgården. Eller kanske ta en ridtur, på gården fanns tre nordsvenskar, och Kalle kunde hjälpa henne att sadla och tränsa.

Hon bestämde sig för att gå ut i trädgården och när hon öppnade dörren steg hon rakt ut i den skira försommargrönskan. Där var grönt och lummigt och solen hade ännu inte gått ner utan slösade med dagens sista strålar över prunkande blommor, bärbuskar som ännu inte delade med sig av sina läckerheter och ståtliga rabarber.

Helena insöp alla detaljer och tycktes inte få nog. Hon dröjde sig kvar och gick inte in förrän det var dags att krypa i säng. Hon somnade fort, och dagen efter ville hon ut och rida. Hon gick ner till stallet där Kalle fanns. Han hade redan gjort iordning en av hästarna – det var som om han hade väntat henne – och han gick i god för att detta skulle gå bra. Melissa var gårdens snällaste häst och Helena behövde inte vara rädd.

− Jag har inte ridit på många, många år, sa hon.

− Jag vet, svarade Kalle och log ett underfundigt leende.

Helena förstod att också han visste det mesta om henne, men kom sig inte för att fråga hur han kunde veta det. Hon skulle ändå inte få något svar. Hon satte foten i stigbygeln och kom upp på Melissa och de travade sedan iväg. Och hon behövde inte vara rädd för att rida vilse, hade Calle sagt: Melissa kunde vägarna och skulle föra henne rätt.

Hon njöt av ridturen i det vackra landskapet. I hagarna betade kor, får och hästar och träden svalkade mot den varma solen när hon red in i skogen. Hon behövde knappt använda tyglarna, Melissa visste vad som gällde och tog henne framåt och sedan tillbaka till gården där Kalle väntade.

− Du ser, sa han. Än kan du rida och Melissa är en trogen kamrat som inte sviker.

Det gick några dagar och tillvaron var allt annat än obehaglig. Hon hade funnit sig väl tillrätta, gått ner i varv och samlat kraft. Skrivmaskinen hade fått stå orörd, hon hade inte skrivit en endaste rad utan tillbringat den mesta tiden ute i trädgården. Hon hade sniffat på den stora syrenbusken med lila syrener, lyssnat till fågelsången och njutit av de vita blommorna i jordgubbslandet och sakta upptäckt hur skönt och enkelt livet kunde vara. De tre systrarna följde henne och var mycket glada över att ha få hjälpa henne och se henne komma till ro. Och en kväll kom Ingrid och knackade på dörren till hennes rum.

− Vi har följt dig den här tiden och ser att du nu är mogen att lämna oss och resa hem, sa hon och lät både glad och sorgsen på rösten. Du får ge dig iväg tidigt i morgon bitti, du kommer att vakna av fågelsången och då ska du gå ut till grinden.

Helena kände sig både ledsen, glad och lättad på en och samma gång. Det var ett behagligt liv på gården, men visst längtade hon hem till sin familj.

− Men hur ska jag komma härifrån? frågade hon. Jag vet ju inte var jag är…

− En blåvinge ska visa dig vägen, log Ingrid hemlighetsfullt. Du får följa efter fjärilen så kommer du rätt.

Helena sov lugnt, men väcktes tidigt av fågelsången, precis som Ingrid hade sagt. Men trots att klockan bara var 4.00 kände hon sig både utvilad och förväntansfull. Någon packning hade hon inte, hon hade bara sig själv, och hon hoppade snabbt i jeansen och tröjan. Sedan smög hon sig ut, tittade upp mot det stora vita huset en sista gång och ställde sig därefter vid grinden. Och det tog inte lång stund innan hon upptäckte den blå fjärilen. Det var som om den väntade henne och vädjade till all hennes uppmärksamhet och hon började genast följa den.

Blåvingen fladdrade iväg över fältet och Helena sprang efter. Snart var de inne i skogen och fågelsången var fantastisk. Hon sprang fortare och fortare samtidigt som fågelsången tilltog och koltrasten flöjtade högre och högre.

Sakta vaknade hon. Det var inte fåglarna som sjöng, det var hennes egen mobil som gav ljud ifrån sig och som väckte henne. En sömnig arm sträcktes ut för att stänga av larmet – hon hade drömt en underbar dröm, men nu var det morgon och dags att stiga upp. En ny dag på jobbet väntade.

2 reaktioner till “Blåvingen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s