Inlägg · Kåseri

Ett kreativt kaos

Coronatiden är här och det vet väl varenda människa om. Och vem vet – kanske blir det början till en helt ny tideräkning, som ”före Corona” och ”efter Corona”?

Ja, det får vara hur det vill med den saken. Klart är dock att vi just nu lever mitt i Corona och att varenda kotte märker av det. Mitt hem var före Corona en fridens boning. Det var jag och min dator och framåt kvällskvisten kom maken hem från sitt kall. Men nu har allt förändrats. Äldsta dottern som vanligtvis bor i Stockholm är sedan snart två månader tillbaka beordrad att jobba hemifrån och det har fått henne att flytta hem på obestämd tid.

Hon har sitt rum i källaren och arbetsplatsen förlagd till vardagsrummet. Där tar hon i tu med nationella frågor och dagens videomöten brukar börja runt 9.00. I gästrummet sitter maken som också jobbar hemifrån till stor del, även han hänvisad till videomöten, och löser regionala frågor.

En gång i timman är han uppe och rör på sig och här råder sannerligen ett kreativt kaos. Och mitt i alltihop sitter jag och försöker lösa de mer vardagsnära problemen: Vad ska vi ha till lunch? och ska vi äta middag vid 19.00? Det har också fallit på min lott att se till att kaffebryggaren är laddad. För kaffe går det åt och det i massor!

Däremellan talar vi med yngsta dottern och hennes lilla familj på WhatsApp. De bor i Norge och det är enda sättet att hålla kontakten med dem. Lilla barnbarnet kan ännu inte säga ”momo”, men jag tränar henne och ska förhoppningsvis kunna erbjuda henne och hennes föräldrar en liten nybyggd gäststuga när gränserna väl öppnas och de får återvända till fäderneslandet.

Vi har satt igång ett byggprojekt och det är inte bara inomhus det råder ett kreativt kaos, det är likadant ute i trädgården där entreprenörerna håller till. Planerna på en lillstuga har funnits där länge och nu, när familjen blivit större, var det dags att sätta planerna i verket.

− Ska vi bygga vår lillstuga nu och samtidigt passa på att göra i ordning källaren och runtomkring? frågade maken tidigt i höstas.

Jag var genast med på noterna och för ett par veckor sedan var hela trädgården full av ”gubbar”. Spaden sattes i jorden, men någon traditionell spade var det förstås inte tal om. Conradssons gräv anlitades och med en omfångsrik skopa öste Conradsson upp jordlass efter jordlass. El och vatten skulle dras från befintliga ledningar och de måste kommas åt, och andra entreprenörer kom snabbt in i bilden.

Vår granne Wetter, som är byggherre, fanns med hela tiden och lotsade Conradsson rätt i grävarbetet. Och stundtals var jag faktiskt lite orolig. Där den planerade lillstugan skulle stå kunde bara skönjas en jättelik jordhög.

− Har Wetter fattat fel? sa jag till maken. Ska de göra en pulkabacke till barnbarnet? Det var ju en lillstuga vi skulle ha…

Kanske hade hon uppskattat en pulkabacke bättre, det är ont om backar på Visingsö. Och en som verkligen trivdes där på toppen var vår nästan tame fasantupp som stoltserar runt i grannskapet. På valborgsmässoafton hälsade han på hemma hos oss och hade tagit jordhögen i besittning under högljutt galande.

Undrade i mitt stilla sinne hur länge trädgården skulle se ut på detta viset. Men jag kunde andas lugnt, efter helgdagarna var Conradsson och Wetter och deras mannar tillbaka igen och återställde trädgården till nästan ursprungligt skick. Och nu har de lagt grunden till lillstugan där familjen från Norge får bo, när de nu får lämna landet.

Förra sommaren rådde också ett kreativt kaos hemma hos oss under två intensiva semesterveckor. I vårt sovrum bodde lilla barnbarnet och hennes föräldrar, i yngsta dotterns rum trängdes jag och maken. Jag sov i hennes säng och på en tältsäng bredvid sov maken. Mitt arbetsrum var förvandlat till förvaringsutrymme för allt vad ett litet barn och hennes föräldrar behöver, och vardagsrummet fungerade som babygym.

Men det är en annan historia och var ”före Corona”. Men kom inte och säg att det är ensamt och tråkigt att bo på Visingsö och jobba som frilansare – här händer det grejer hela tiden.

Inlägg · Kåseri

Gröna fingrar

Mina tomatplantor är på bättringsvägen och de har återhämtat sig riktigt bra. Nej, de har inte drabbats av Corona eller behövt ligga i respirator – däremot gjorde jag vad jag kunde för att försöka dränka dem. Jag resonerade som så, att om jag ger dem rejält med vatten behöver jag ju inte vattna dem på ett tag, och detta var förstås helt galet tänkt.

Hälften dog och hälften var ytterst nära att stryka med, men då ingrep maken.

− Hur mycket vatten har du gett dem egentligen? frågade han.

− Ganska mycket, svarade jag sanningsenligt. Jag tyckte det var lika bra att hälla på rejält, så slipper jag ju vattna var och varannan dag.

Han suckade djupt och insåg att det krävdes livräddande insatser om dessa små embryon skulle utvecklas till plantor och sedan ge riklig skörd i form av röda, solmogna tomater. Han placerade de små liven i uterummet, där det egentligen är på tok för varmt för dem.

Men de torkade upp och de som fortfarande klarat sig har nu placerats på golvet i vardagsrummet, där de under över alla under överlevt krisen. De har fått gröna blad och växer lite från dag till dag.

Jag är definitivt inte den som kan stoltsera med gröna fingrar, och har aldrig sett odlandet som min huvudsakliga livsuppgift. Min mamma var superduktig och kunde visa upp välmående, välrensade grönsaksland, medan pappa var lite mer som jag. Han ville nog, men mamma var mycket bättre så det blev hon som skötte grönsakerna.

Jag minns hur jag som barn fick ett eget litet grönsaksland. Pappa grävde upp och sedan fick jag lite frö av mamma som petades ner i jorden. Sedan förutsattes jag vattna själv och rensa ogräs, vilket jag inte gjorde, då jag tyckte det var mycket mer avkopplande att läsa en bra bok.

Givetvis blev det missväxt, det var svårt för små plantor att leta sig upp bland ogräset. Och detta bristande odlarintresse har hållit i sig genom åren. Jag har dock gjort mina försök, mestadels med mycket klent resultat. Hemma är det maken som sköter såväl blommor som trädgårdsland.

− Har du köpt nya blommor? brukar han fråga.

− Glöm nu inte att de behöver lagom med vatten… Du vet ju hur snabbt du brukar ta död på dem.

− Jag vet, svarar jag. Men jag ska sköta dem den här gången.

Denna tro på mig själv som trädgårdsmästare brukar vara ett par dagar, sedan går det käpprakt åt pipsvängen. Har liksom lite svårt för att vara lagom, antingen blir det för mycket vatten, eller blir det ingenting alls.

− Lika bra att jag sköter dem, säger maken som är bondson och har de gröna fingrarna i generna.

Jag kunde ju varit likadan, med tanke på mamma, men brås mer på min far. Men mamma, hon kunde hon. Varje år satte hon tomatfrön och fick upp kraftiga plantor av sällan skådat slag. Plantorna delade hon frikostigt med sig av och vi brukade sätta dem vid garageväggen för att i sinom tid avnjuta solkyssta tomater.

Mamma är borta sedan snart två år. Förra året blev det över huvud taget inga tomatfrön satta så vi fick köpa tomater. Men i år bestämde jag mig för att traska vidare i mammas fotspår och en påse frön inhandlades.

Under nästan andaktslika former petade jag ner dem i jorden och väntade varje dag på att något grönt skulle komma upp. När så skedde blev jag glatt överraskad.

− Tomaterna har kommit upp, ropade jag till maken.

− Glöm nu inte att vattna, ropade han tillbaka.

Jag gick försiktigt till väga, innan det var dags för omplantering. De små plantornas placerades i större krukor och det var då jag begick mitt fatala misstag. Jag hällde på alldeles för mycket vatten.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu har vi lagom många plantor och slipper fundera över vad vi ska göra med dem som inte får plats vid garageväggen. Vi kunde förstås ha delat med oss, men det finns ju andra sätt att glädja sin omgivning…  

Inlägg · Kåseri

Att en bilnyckel kan skänka sådan lycka

Det är glest mellan frilansjobben så här i Coronatider och det är ett öde jag delar med alla fria yrkesutövare. Det är svårt att få fram bärande idéer, och har man väl ett bra uppslag är det lång ifrån givet att berörda personer vill träffa en journalist. Rädslan för att bli smittad finns ju där och den är förstås ömsesidig.

Men nyligen besökte jag faktiskt en ung kvinna i Vadstena å tjänstens vägnar. Hon var inte rädd för smittan och jag kände mig trygg och kärnfrisk. Två timmar fick vi tillsammans, men vi tog förstås inga onödiga risker. Vi skakade inte i hand och vi kramade inte varandra. Istället hälsade vi på muslimskt sätt med handen på det egna hjärtat och det gick bra, det också. Och under intervjun satt vi på var sin sida av bordet och mellan varven tvättade vi händerna.

Jag tog alltså inga onödiga risker och kände mig mycket nöjd när vi åkte därifrån. Jag hade fått en bra intervju och fotografen hade tagit fina bilder och eftersom hungern började tränga sig på bestämde vi oss för att luncha i Ödeshög.

− Jag vill ha en sallad, sa jag, mycket bestämt.

− Då tar jag kyckling och ris, sa fotografen.

Vi fick vår mat och var både glada och upprymda över att jobbet hade gått så bra. Vi småpratade glatt under lunchen och glädjen höll i sig när vi åkte mot Gränna. Jag släpptes av i Gränna hamn och skulle sedan ta färjan hem till Visingsö.

Men där på färjan tog det roliga slut. Rent instinktivt stack jag handen i jackfickan och upptäckte till min stora fasa att det endast låg en husnyckel där.

− Men var är bilnyckeln? sa jag högt för mig själv och grävde djupare i fickan där det faktiskt fanns ett hål. Men ingen nyckel.

Som den ordentliga människa jag innerst är, var jag hundra procent säker på att jag lagt båda nycklarna i samma ficka. Hade den månne glidit igenom hålet i fickan och hamnat innanför fodret? Jag tog av mig jackan och kände efter, men bilnyckeln lyste endast med sin frånvaro.

Då vände jag resolut upp och ner på hela väskan, men någon nyckel stod ej att finna. Jag suckade djupt och tusen tankar for runt i huvudet. Jag hade bilen i hamnen på öa´ och insåg att jag nu skulle få gå hem. Det hade jag väl klarat, men jag var trött och hade ingen riktig lust.

Samtidigt förstod jag att maken skulle ha ett och annat att säga. Han har liksom aldrig förstått sig på min lilla egenhet att stoppa nycklar och ibland även mobiltelefonen i fickan. Nu skulle han säkert få anledning att säga ”vad var det jag” sa, och den glädjen ville jag inte riktigt unna honom…

Men att jag hade tappat nyckeln var för mig helt solklart, frågan var bara var? Jag funderade över detta samtidigt som färjan stävade in mot sin hemmahamn. Då noterade jag att vår Visingsöbuss, Öa´-svängen, stod nere i hamnen redo för transport.

Jag steg av färjan och gick snabbt fram till bussen. Frågade snällt chauffören om jag fick åka med, eller om denna buss endast var avsedd för skolelever?


− Du får gärna åka med, sa den vänlige chauffören. Bara du kan betala för dig.

− Det kan jag, svarade jag. Jag har både kort och kontanter.

Saken var klar, men skoleleverna lyste endast med sin frånvaro denna eftermiddag. Jag var den enda passageraren och det var ju tur för chauffören att jag var med – annars hade han varit helt ensam i sin buss.

Jag blev avsläppt strax intill mitt hem, låste upp dörren och gick in. Jag gjorde mig sedan redo att ringa runt till de ställen jag besökt under dagen för att fråga om det möjligen hade upphittats en bilnyckel? Men innan jag ringde skulle jag byta byxor.

Jag drog ner jeansen och satte mig på sängen och gjorde då en fantastisk upptäckt. Inkilad mellan låret och tyget satt den, min bilnyckelsrackare.

Hur den hamnat där är för mig en gåta, någon form av mirakel, men den fanns där och det var ett mycket kärt återseende. Att en bilnyckel kan skänka sådan lycka. Alla problem var som bortblåsta och glädjen var stor när maken framåt kvällskvisten körde ner mig till hamnen för att jag skulle få hämta hem min bil.

Väl dold av parkeringen mörker kunde jag njuta av en fantastisk stjärnhimmel, samtidigt som jag konstaterade att det varit en mycket bra dag. Så bra att jag nästan glömde Coronan.

Inlägg · Kåseri

Coronatider på gott och ont

Coronan drar fram som en våldsam negativ kraft över hela världen och överallt uppmanas vi människor till största möjliga försiktighet. Vi ska vara ytterst försiktiga i umgänget med andra och alla som kan ska jobba hemifrån.

Hur det påverkar mig personligen? Inte ett dugg. Som frilansare jobbar jag mycket hemifrån och jag är van vid att jobba ensam. Jag är också van vid att göra de flesta av mina inköp på Coop på Visingsö och att bara lämna ön några gånger i veckan.

Där märker jag förstås en viss skillnad.  Jag nöjesåker inte och i vår närbutik tycker jag mig se ett ökat antal kunder – säkert beroende på att fler håller sig hemma och inte handlar i stan då de ändå är inne för att fixa några ärenden.

Hur som: Jag hoppas vår Coop-butik får ett litet uppsving och bidrar så gärna med de kronor jag kan. Jag var där så sent som i går och kom på mig själv med att liksom smyga i gångarna och undvika möten med andra kunder. Fanns där några smittbärare, eller var jag själv rent av smittbärare?

När jag stod och valde sillburk kände jag plötsligt hur en nysning var på väg. Inom bråkdelen av en sekund insåg jag att jag på alla sätt måste försöka stoppa nysningen. Vad skulle annars hända? Folk kunde ju tro att jag var ett Coronafall som borde sitta inlåst på min kammare istället för att springa runt och köpa sill.

Nysningen lyckades jag stoppa och betalade sedan mina varor och åkte hem. Där väntade maken och äldsta dottern som vi hämtade hem från Stockholm i veckan. Hon är beordrad att jobba hemifrån och kan lika gärna sköta jobbet från Visingsö som från lägenheten i huvudstaden.

Men det var inte givet att hon skulle komma hem. När frågan fördes på tal var hon först lite tveksam.

− Är ni säkra på att ni vill ha hem mig? frågade hon.

− Klart vi vill, jag är inte rädd för dig, svarade jag.

− Nu var det ju inte mig som person jag åsyftade, jag är inte så farlig, kontrade hon. Men jag tänker mer på den smitta jag kan föra med mig…

Jag och maken bestämde snabbt att vi inte var rädda för den heller. Men att hon skulle åka tåg eller buss var förstås uteslutet, utan vi avsåg att köra Stockholm tur och retur för att hämta hem henne.

Vi gav oss iväg en tidig morgon i veckan och på färjan var det svårt att se att vi är ett land i kris. Där var ungefär lika många bilar som vanligt och färjepersonalen jobbade på. Men när vi lämnat Gränna och kom ut på E4:an glesnade det i leden.

− Har du sett, sa maken. Det är nästan ingen trafik.

− Konstigt, svarade jag. Det känns overkligt på något sätt.

Denna overklighetskänsla höll i sig och när vi var halvvägs skulle vi ta en fika. Vi stannade till på det ställe där vi alltid gör ett stopp när vi åker till Stockholm och möttes då av en tom och öde parkeringsplats. En parkeringsplats som annars brukar vara full av bilar och bussar.

− Tror du det är stängt? undrade maken.

− Vi går och tittar, svarade jag.

Vi klev ur bilen och gick fram till dörren som faktiskt var öppen. Vi togs emot av personalen som om vi vore kungar och fick bästa tänkbara service på denna vägkrog. Vi var de enda gästerna men precis när vi hade fikat klart kom det faktiskt tre till.

Vi fortsatte mot Stockholm där äldsta dottern bjöd på lunch, varefter återresan påbörjades och vi intog middagen på en annan, lika folktom, vägkrog.

Äldsta dottern är lyckligt och väl hemma och med ens har jag fått en jobbarkompis – personaltätheten har ökat med hundra procent i mitt lilla företag och hon tycker det är skönt att vara på Visingsö. Inget ont utan att det har något gott med sig!

Inlägg · Kåseri

Att lida av ansiktsdyslexi

Jag lider av ansiktsdyslexi. Jag har helt enkelt svårt för att känna igen folk, även om jag träffat dem många gånger. Nära vänner och familjemedlemmar brukar jag som regel känna igen, liksom personalen på Coop på Visingsö, där jag handlar var och varannan dag. Om de är i sin rätta miljö ska tilläggas – möter jag ”rätt man på fel plats” kan jag missa även där.

Men om de jag stöter ihop med är lite ytliga bekanta tar det tvärstopp.  Jag försöker dock lösa det och kan då vara en hyfsat skicklig skådespelare om jag får säga det själv. Hejar folk på mig hejar jag glatt tillbaka och vill de sedan prata en stund brukar jag hoppas att jag under samtalets gång ska kunna lista ut var vi träffats förut.

Minns att min pappa hade samma problem. Han var journalist precis som jag och han brukade skylla på att han träffade så mycket folk i jobbet. Men jag tror inte det var hela sanningen – han hade också ansiktsdyslexi.

Jag kommer så väl ihåg när jag stötte ihop med min systerson på Asecs i Jönköping.

− Hej moster, sa en glad stämma och jag stod precis mittemot honom.

− Hej, sa jag och tittade upp på den långe ynglingen jag hade framför mig.

För ett ögonblick var han för mig helt obekant, men i nästa sekund trillade polletten ner. Det visade sig då att han gjorde praktik på Asecs, men det hade jag ingen aning om. Jag hade liksom inte väntat mig att träffa honom där och det blev lite fel.

Vill minnas att han skrattade åt sin tankspridda moster. Vi bytte några ord och sedan rusade han vidare mot praktikplatsen, samtidigt som jag ångade i väg för att hinna med färjan. En aning konfunderad över att jag inte ens känt igen min egen systerson.

Folk måste liksom utmärka sig för att jag ska känna igen dem och ofta handlar det om färger på kläder eller hår. Som regel känner jag igen mörkhåriga och gråhåriga personer bättre än blonda och vad detta beror på har jag ingen aning om. Men ibland går jag bet där också.

Jag gjorde nyligen en intervju med en fantastisk konstnär som heter Louise Hävre. Hon visade en bild från en utställning där vår drottning Silvia hade kommit fram för att hälsa på henne. Men att det var drottningen såg jag förstås inte, jag noterade bara att det var en mörkhårig kvinna som stod där.

− Tänk att drottningen var intresserad av min konst, sa Louise Hävre och då som först begrep jag. Men jag önskar att drottningen kunde hålla sig på slottet, så jag har en möjlighet att känna igen henne i hennes rätta miljö.

Jag önskar också att mina döttrar kunde hålla sig på rätt plats och inte ge sig iväg till Skansen. Nyligen flög yngsta dottern och hennes familj från Gardermoen till Arlanda för att sammanstråla med äldsta dottern som bor i Stockholm.

Lilla barnbarnet har ännu ingen uttalad vilja, men de stolta föräldrarna och den lika stolta mostern tyckte att ett besök på Skansen skulle liva upp både stora och små. Givetvis skulle detta fotograferas och i mobilen hördes ett pling.

Jag tittade noga på bilden som föreställde svärsonen, barnbarnet och det jag tyckte var yngsta dottern. Och det slog mig hur lika mina döttrar hade blivit.

− Har du sett? sa jag till maken. Yngsta dottern är så otroligt lik äldsta dottern på den här bilden.

Maken tittade.

− Men det är ju äldsta dottern, det leendet känner du väl igen, skrattade han. Känner du inte ens igen dina egna barn? Du får vara glad att du bara har två, tänk om du hade haft sju…

Ja, det var ju lite tokigt. Men tänk vad det skulle underlätta om folk höll sig där de ska vara och inte dök upp här och där.

Inlägg · Kåseri

När jag lekte GPS

Jag är ingen passionerad bilförare. Egentligen gillar jag inte alls att köra bil och kör inte mer än nödvändigt. Men jag har både körkort och bil och det blir en och annan tur till Jönköping och småresor här på Visingsö.

Vet inte riktigt vad detta ointresse bottnar i. Men det funkar utmärkt i vår familj eftersom jag har en make som inte släpper ratten i första taget. Vid långresor – det bli en och annan eftersom vi har ena dottern i Stockholm och andra i Asker i Norge – är det han som kör medan jag sitter bredvid och kopplar av.

Han har GPS i sin bil men det har inte jag. Och det är av två skäl: Dels skulle jag bli fruktansvärt yr i huvudet av denna monotona stämma som uppmanar att ”svänga kraftigt åt höger efter 200 meter”, dels klarar jag mig utan. Jag kan hålla ordning på norr och söder, öst och väst här på öa´ och i Jönköping och Huskvarna hittar jag utmärkt på städernas gator. Och de få gånger jag åker längre på egen hand ser jag till att ha en ordentlig vägbeskrivning eller kollar kartor.

Vi borde haft en karta med oss då vi besökte Göteborg strax före jul. För vad vi inte visste var, att det pågick ett omfattande vägarbete i centrum. Men familjen skulle samlas på ett hotell och som vanligt var det maken som körde. Vi fick lägesrapport från den lilla norska familjen.

− Vi är försenade, lät de meddela.

− Det är vägarbete på gång och vi snurrade runt ordentligt innan vi letade oss fram till hotellet.

Alltså var vi lite förvarnade, men det fanns ingen anledning till oro. Äldsta dottern kom med tåg från Stockholm men vägarbetet påverkade på intet sätt tågtrafiken. Tåget rullade in på centralen på utsatt tid, dottern klev av och anlände punktligt till hotellet, strax efter den norska familjen som skulle ha kommit ett par timmar före oss andra.

Men vi höll inte tiden. Resan ner till Göteborg gick bra och vi hann faktiskt med ett stopp när vi var halvvägs.

− Vi stannar och tar en kopp kaffe, tyckte maken som behövde piggas upp.

− Bra idé, svarade jag. Vi har ju gott om tid.

Sedan fortsatte mot denna Västkustens huvudstad. Tanten i GPS:en höll sig skapligt lugn och höll reda på avfarter och påfarter och maken körde lugnt efter hennes anvisningar.

Allt flöt på men bara till en viss gräns. När vi närmade oss centrum började eländet. Vi såg att trafiken leddes om och följde GPS-tantens direktiv om att ömsom svänga höger, ömsom vänster och ibland ville hon ha oss rakt fram.

Maken lydde henne blint, åtminstone första varvet. Men då vi återigen var tillbaka på ruta ett började vi ana oråd.

− Det här stämmer inte, sa maken och jag nickade till bifall.

Vi försökte hitta ut ur eländet och tog några extra varv för säkerhets skull, då vi hoppades hitta en lämplig avfart – allt medan GPS:en tjatade på. Vi insåg dock att vi inte kunde följa uppmaningarna för då skulle vi inte hitta ut ur detta virrvarr som väl får ses som Lisebergs senaste nöjesattraktion.

Vi körde fel hela tiden, men när vi varvade för tredje eller fjärde gången fick jag syn på en pytteliten skylt som gömde sig i mörkret.

− Kör av där, hojtade jag till maken och snabbt gjorde han så.

Tro´t eller ej, men det var rätt vägval och vi var ute ur labyrinten. Därifrån var det inga svårigheter att ta sig fram till hotellet, även om vi var två timmar sena. Men döttrarna väntade snällt, trots att det blev sen middag.

Om jag inte hade lekt GPS hade den förmodligen blivit ändå senare. Och jag gladdes åt att ha lotsat oss rätt. Den där lilla skylten hade hon inte koll på, vår elektroniska vägvisare.

Inlägg · Kåseri

Konsten att vända en pizza

Det händer att jag bakar pizza och gör då min egen pizzadeg. När degen jäst knådar jag ut den på plåten och smetar ut tomatsås och lägger på champinjoner, skinka, tomat och riven ost. Inte alltid, men ofta blir det den varianten.

Det blir riktigt gott även om det inte smakar som pizzeriornas pizzor. Men bor man på en ö är det inte alltid man befinner sig på fastlandet när pizzasuget sätter in. Sommartid är det inga problem, då finns lokala näringsidkare som bakar pizzor. Men så här års är vi hänvisade till Gränna och ibland köper vi pizza och tar med hem.

Maken och jag var nyligen på en tillställning i Jönköping och skulle hem framåt kvällskvisten. Vi var hungriga och maken kom med ett förslag:

− Ska vi stanna till i Gränna och köpa med oss pizza? undrade han.

− Det gör vi, svarade jag och kände hur snålvattnet började rinna.

Vi parkerade bilen utanför den kombinerade grillen och pizzerian och beställde två pizzor. Medan vi väntade beundrade jag pizzabagarens färdigheter beträffande konsten att hiva pizzadegen i luften och sedan låta den landa på spaden. I rasande fart fick han på tomatsås och fyllning och sedan skjuts in i stenugnen.

Det gick med blixtens hastighet och var så långt från mina färdigheter som pizzabagare man bara kunde komma. Jag berömde honom för hans hastighet och sa:


− Vad snabb du är på att baka pizza.

− Då har du inte sett mig när jag verkligen är i farten, log han till svar.

− Kan du vara ändå snabbare? undrade maken.

− Jajamän, skrattade han. Kom in när det är rusningstid så får ni se…

Vad jag inte berättade var att vi egentligen är konkurrenter. Och då tänker jag inte på mina övningar hemma i köket, utan på att jag också kan konsten att vända en pizza snabbare än blixten. Men jag har bara gjort det en gång och avser inte att göra om det.

Det är många år sedan nu, men minnet består och kommer ibland för mig när jag besöker en pizzeria. Jag var 16-17 år och gick på Per Brahegymnasiet i Jönköping. I klassen fanns en kille som jag var lite intresserad av och han var nog också lite intresserad för hur det var hade vi fått till en dejt. Vi skulle ses på en av stadens pizzerior och jag hade klätt mig i mina nya, fina vita jeans.

Vi satt och småpratade – om vad minns jag inte – men jag kommer ihåg att jag var snabb på att välja pizza.

− Jag vill ha en Capricciosa, sa jag, och det var en av favoriterna redan då.

Vi fick in våra pizzor och jag har aldrig förstått mig på naturvetenskapliga tyngdlagar. Alltså noterade jag inte att tallriken stod långt ut på bordet och att pizzan låg lite på sned. Jag hade inga som helst tankar på att pizzan kunde tippa om jag satte kniven i kanten längst ut.

Och jag gjorde det, vrålhungrig som jag var. Jag tog i ordentligt för att komma igenom kanten vilket resulterade i att pizzan gjorde en helomvändning och landade i mitt knä. Adjöss till vita jeans och välkommen pizzaakrobatik, med tomatsås på låren.

Minns hur killen gapskrattade och själv hade jag all möda i världen att dölja hur urförb-d jag var. Men det var bara att snabbt vända den på rätt sida och få upp den på tallriken igen och försöka äta så civiliserat som möjligt i mina då vitfläckiga jeans.

Gör sällan om samma misstag två gånger och historien har tack och lov inte upprepats. Men nog är jag en hejare på att vända pizzor utan någon som helst finess och elegans och det tycke nog killen också – efter bara några träffar hade allt runnit ut i sanden och det var ömsesidigt. Han ville väl ha en tjej som kunde föra sig på pizzerior och det hade ju jag lite svårt för. Och kanske är det anledningen till att jag och maken mestadels äter våra pizzor hemma.