Inlägg · Kåseri

Jag och mina telefoner

När jag kom hem upptäckte jag att det hade ringt, både på hemtelefonen och mobilen. Det var en nära vän som sökte mig och jag blev full i skratt när jag hörde meddelandet hon hade spelat in.

− ”Du är väl den enda som man fortfarande ringer till på hemtelefonen. Men nu svarar du varken där eller på mobilen så vi får höras vid ett annat tillfälle”.

Jo, jag har hemtelefonen kvar, även om jag torde veta att jag är rätt ensam om det. Och jag nyttjar den ofta när jag ringer släkt och vänner, liksom att det finns en och annan som använder den när de ringer till mig. Den har onekligen sina fördelar: Den är rejäl att hålla i och man har tid på sig att svara när det ringer, till skillnad från mobilen där signalerna snabbt bryts.

Om man nu inte bär med sig mobilen hela tiden och det gör inte jag. Ofta ligger den på bänken i hallen och jag har ingen chans i världen att hinna ta samtalet om jag befinner mig i källaren. Och det finns tillfällen då jag inte alls har med mig telefonen, som exempelvis när jag är ute och går eller uträttar ärenden på hemmaplan. Åker jag till Gränna eller Jönköping för att handla får den ofta ligga kvar i bilen medan jag ilar runt i butikerna.

Kanske lever jag lite farligt, men jag är beredd att ta riskerna. Det fick yngsta dottern erfara då jag besökte henne i Norge i höstas. Det hade varit någon form av uppdatering under natten och mobilen behövde startas om. Detta var samma dag jag skulle ta bussen hem och mobilen kunde onekligen vara bra att ha.

− Vad har du för kod? undrade dottern som var mig behjälplig.

− Inte en aning, svarade jag sanningsenligt.

− Men har du den inte uppskriven? frågade hon då.

− Jodå, sa jag, som ibland är ett under av ordning och reda.

− Koden finns i almanackan som ligger i min översta skrivbordslåda hemma på Visingsö och pappa är inte hemma.

Där gjorde den ju koden ingen som helst nytta och det insåg jag också. I tankarna förberedde jag mig på en mobilfri resa mellan Oslo och Jönköping och var beredd att anta utmaningen: Det fanns väl alltid någon vänlig medresenär som kunde tänkas låna ut sin telefon om kris skulle uppstå. 

Makens och döttrarnas nummer har jag i huvudet, så jag såg inte denna telefonlösa dag som något större problem. Men det gjorde yngsta dottern:
– Jag sätter inte dig på bussen utan telefon, sa hon och höjde nästan rösten.

− Nu ringer jag Telia och ber om hjälp med att få ut pinkoden.

Hon fick ringa flera samtal, då detta först sades vara omöjligt. Men till slut fick hon prata med en operatör som förstod att detta nästan handlade om liv och död. Operatören kunde efter lite trixande bistå med koden och i ett nafs fungerade mobilen.

Yngsta dottern kunde andas ut, samtidigt som jag kände en antydan till besvikelse. Det hade varit riktigt roligt att åka Oslo-Jönköping utan telefon, en riktigt nostalgitripp.

Jag är alltså inte ett med min mobil och den får inte följa med mig överallt. I sovrummet har jag en gammal hederlig väckarklocka som ringer när det är morgon. Och det funkar alldeles utmärkt, om jag så ska bli den sista att använda både hemtelefon och väckarklocka.

Funderar ibland på hur 17 vi kunde klara oss förr…

Inlägg · Kåseri

Tacka vet jag Åhus-färjan

Jag känner mig privilegierad som får bo på Visingsö även om det är roligt att åka till fastlandet några gånger i veckan. Men sommartid är det bäst här ute och det händer ytterst sällan att vi åker på sommarsemestrar.

Förra sommaren gjorde vi dock ett undantag, maken och jag. Vi bestämde oss för att åka till Österlen och första stoppet var Åhus. På kvällen skulle vi ut och äta men restaurangerna låg på andra sidan ån. I vårt inre undrade vi förstås hur vi skulle ta oss dit, men vi hade oroat oss i onödan. Kluriga Åhusbor hade försett staden med en liten färja som gick i skytteltrafik mellan hållpunkterna.

Den var inte stor, den rymde max tio personer som fick samsas om utrymmet på de smala träbritsarna. Besättningen utgjordes av en man – antar att han fungerade både som kapten, styrman och matros – och något tak på denna lilla färja som mer påminde om en flotte fanns inte.

Kunde kanske vara något för Visingsötrafiken? funderade jag.

− Tänk vad de skulle kunna hålla igen på personalkostnaderna och så praktiskt det vore med en färja som går i ur och skur och endast drivs av en liten motor.

Maken nickade till svar, men var lite mer eftertänksam.

− En rolig tanke, medgav han. Men det skulle nog bli i kyligaste laget att sitta så mellan Visingsö och Gränna och det händer ju inte så sällan att vågorna går höga…

Insåg förstås det omöjliga i resonemanget, men det händer att jag blickar bakåt och minns den lilla färjan i Åhus. Särskilt när vårt stolta flaggskepp Braheborg ligger still för underhåll. Ibland är det planerat underhåll och ibland är det oplanerat, det där är lite olika.

Men Trafikverket gör sitt bästa för att informera öborna om det aktuella läget. Då kommer det mängder av små sms som talar om att Braheborg är tagen ur trafik och ersätts av betydligt mindre Ebba Brahe. Ofta står det samma sak i sms:en och likadant är det när Braheborg åter är redo för seglats. Tydligen vet de på Trafikverket inte till sig av glädje över att få basunera ut detta glada budskap.

Men i skrivandet stund ligger Braheborg ohjälpligt still för oplanerat underhåll – eller tekniskt fel som det så vackert heter. Då får både Ebba Brahe och ”lillfärjan” Christina Brahe trotsa Vätterns vågor. Folk ska ju till sina jobb eller uträtta ärenden oavsett om det är tekniskt fel på Braheborg eller inte.

Då heter det i sms:en att det är begränsad kapacitet och att alla kanske inte kommer med på färjorna. Fick ett sådant sms härom kvällen då Trafikverket slog larm: Måndagsturen klockan 6.00 är hotad då man inte kan bereda plats för alla som har bokat. Istället tillämpar man ”först till kvarn” som vid en bättre rea. Och när färjan proppats full med bilar avgår den med destination Gränna med de som hade turen att få följa med.

− Men så har det ju varit hela veckan. Varför skickar de ett sådant sms nu? frågade sig en kompis som är en van pendlare.

Tycker synd om dem som arbetspendlar och som måste ha bilen med sig. Själv åker jag bara några gånger i veckan och nästan alltid på turer som inte är fullt så attraktiva. Men det kan bli nog så trångt där också, särskilt nu när Braheborg ligger still och ska göras fri från tekniska fel.

Skulle åka en förmiddag i veckan och köerna – både med oss som hade bokat och de som chansade – ringlade sig långa. Först i chansarkön stod en kompis och vi hejade glatt på varandra.

− Ska vi gå upp och sätta oss, under förutsättning att jag kommer med? undrade hon.

Vi bestämde så och jag körde ombord. Gick sedan ur i bilen och gjorde ett försök att gå upp till salongen, vilket var stört omöjligt. Bilarna var packade tätt som tändstickor i en tändsticksask och kompisen, som messade att hon faktiskt slunkit med, hade samma problem: Hon stod inklämd i ett hörn och hade ingen chans att ta sig ur bilen.

Själv håller jag absolut på Åhus-färjan. Den har förstås sina brister, men man kommer sina medresenärer nära och får dessutom frisk luft. Tror jag ska tipsa Trafikverket.

Inlägg · Kåseri

Apropå krämer

Jag är 57 år gammal och det är inget jag skäms över. Jag bär mina år med heder och tycker det är en rätt skön ålder. Döttrarna är utflugna sedan länge – även om de aldrig blir riktigt stora i mammas ögon – och nu har första barnbarnet anlänt.

Rynkorna kommer smygande i ansiktet och det hänger lite här och där och den biten kunde jag förstås vara utan. Men jag har funnit råd: En undergörande ansiktskräm som i ett nafs gör mig 25 år yngre och jämnårig med döttrarna.

Nej, jag har inte köpt den själv. Jag fick den i julklapp av min syster som tyckte att storasyrran behövde en uppfräschning. Vi bytte klappar några dagar innan jul och jag tjuvöppnade paketet dagen före julafton. Där stod att finna en ansiktskräm och det är alltid bra att ha.

− Tack för julklappen, sa jag till syrran när vi pratades vid på julafton.

− Förstod du vad det var? undrade hon.

− En ansiktskräm, svarade jag sanningsenligt.

− Sant, intygade syrran. Men det är ingen vanlig kräm, det är en Askungekräm som lyfter och stramar åt och som är helt fantastisk.

Att det finns sådana krämer hade jag förstås ingen aning om. Jag köper som regel till mina vanliga krämer som jag tycker fungerar bra. Men jag håller mig till det jag begriper – jag har inte ens fått riktig kläm på hur rengöringskrämen som äldsta dottern gav mig i Mors dags-present förra året fungerar.

Men den har en given plats i necessären och fick följa med till yngsta dottern i Norge där vi firade jul. Och det var ju tur, för äldsta dottern nyttjar dylika ting och vet uppenbarligen hur den ska brukas. Nu hade hon glömt sin hemma och trodde förstås att lillasyster hade en i gömmorna.

− Har du rengöringskräm att låna ut? frågade hon yngsta dottern.

− Nej, jag använder inte sådant, svarade yngsta dottern.

− Men jag har, sa jag triumferande. Jag har fått den av dig, men vet inte riktigt hur man använder den.

− Du får gärna låna den.

Mycket mer sagt om rengöringskräm blev inte just då. Äldsta dottern tog en klick och den rengjorde förstås varenda por utan att jag begrep hur. Men när jag på julafton hade syrran på tråden passade jag på att fråga om den krämen också.

− Hur använder man en rengöringskräm? undrade jag.

 − När jag har försökt har det mest blivit en geggig massa i ansiktet.

 − Du måste ta lite vatten också, fnittrade syrran.

− Nu fick du lära dig det med, tillade hon.

Sedan var det det där med Askungekrämen. Jag insåg att den inte var att smeta in den hur som helst och jag tillkallade expertisen i form av syrran. Då fick jag klart för mig att den skulle läggas på ovanför dagkrämen och simsalabim skulle rynkorna vara ett minne blott.

Det är ju aldrig farligt att försöka och jag provade hemma i badrummet. Och tro´t eller ej, krämen fungerade. På ett helt fantastiskt sätt stramade den åt huden och jag såg inte en dag äldre ut än 56. Undrar vad de stoppat i den, denna krämernas kräm?

Nu nyttjar jag inte krämen varje dag – det finns ju gränser för ungdomligheteten. Och det gäller att bruka den med måtta, vem vet vad som händer om man tar den för ofta? Jag kanske blir tagen för lillasyster till mina egna döttrar…

Inlägg · Kåseri

Fram för nya traditioner

Helgerna är över, tomtarna har åkt upp på vinden och återstår nu gör endast de  tomtar som alltid finns på loftet. Det är en fröjd att plocka fram julsakerna, men fruktansvärt tråkigt att plocka bort dem. Efter julgransplundringen unnade jag mig dock en bukett tulpaner, samtidigt som jag summerade jul och nyår.

Julhelgen tillbringade vi utomlands. Ja, vi reste inte så värst långt bort, vi åkte till Norge där yngsta dottern bor med sin lilla familj och fick faktiskt uppleva en vit jul. Vi har alltid flängt runt på jularna – förr var det farmor och mormor som fick besök, sedan svågern och svägerskan och syrran, men det har alltid blivit några sena timmar hemma på Visingsö med kärnfamilj och julklappsöppning.

Men nu var det slut med det. Yngsta dottern som är nybliven mamma hade andra planer.

− Vi vill inte åka så långt med Tuva, förkunnade hon. Vi vill fira jul i Norge och vi vill att ni kommer hit.

I vissa fall är traditioner till för att brytas och vi valde då att packa bilen full med julmat och klappar och bege oss till grannlandet. Där gnistrade snön och granen stod grön och grann i stugan.

Vi fick en fin och stämningsfull julafton, men på juldagen brakade det loss. Efter avslutad kalkonmiddag fick svärsonen plötsligt ont i magen och gick och la sig en stund. Sedan dröjde det inte så värst länge innan han kom rusande genom huset på väg mot toan. Vinterkräksjukan hade golvat honom och jag började genast tjoa om vitpeppar.

− Har ni vitpeppar hemma? undrade jag som tror på gamla huskurer, men yngsta dottern skakade på huvudet.

− Jag har rosépeppar, svarade hon. Tror du det hjälper?

Det trodde jag nu inte. Hade bara en from förhoppning om att vi andra skulle vara immuna mot detta virus, vilket jag läst att man faktiskt kan vara. Men så var nu inte fallet.

Svärsonen tillbringade hela kvällen på toan. Och framåt morgontimmarna mot annandagen var det äldsta dotterns tur. Hon var fruktansvärt trött när natten övergått i dag och ville helst sova. Vi hade planerat att åka hem på annandagen och lyckades övertyga äldsta dottern om att detta skulle gå. Hon skulle få vila flera timmar innan vi gav oss iväg och sedan kunde hon få sitta och sova i bilen.

Yngsta dottern var dock skeptisk.

− Tänk om du eller pappa blir sjuka på vägen? sa hon snusförnuftigt.

− Det är nog ingen fara, svarade jag. Vi kanske är immuna mot vinterkräksjukan.

Alltså lastade vi bilen med alla väskor och klappar vi fått – fast beslutna att åka runt 17.00 för att hinna med sista färjan till Visingsö. Vi hade precis fått på oss jackorna och kramat om varandra när maken blev blek om nosen.

− Jag har ont i magen och måste på toa, sa han, varefter han kastade sig upp för trapporna.

Jag och äldsta dottern vände och gick in i huset.

− Pappa är dålig, så vi checkar in igen, sa jag till yngsta dottern. Vi får nog stanna en natt till.

− Vilken tur att ni inte hann iväg, suckade hon.

Maken var magsjuk hela kvällen och en bit inpå natten, och framåt småtimmarna var det min tur att hänga över toastolen. Immun var jag alltså inte och jag var fruktansvärt trött när natten övergått i dag.

Men vi bestämde oss ändå för att köra hem. Äldsta dottern och maken hade piggnat till och det blev jag som satt och sov i baksätet under resan. Och när de andra ville köpa pizza i Gränna var jag fullt nöjd med blåbärssoppa.

Nej, aldrig ska vi glömma julen 2019. Det är så härligt med nya traditioner!

Inlägg · Kåseri

Det finns gränser för empati

Det är synd om dem på Skatteverket och för allan del även de som jobbar på andra inrättningar där vi får sitta i telefonköer och vänta på att det ska bli vår tur. Jag tror inte att det är särskilt många som bryr sig om hur dessa handläggare eller teleoperatörer egentligen mår.

Själv är jag ivrig anhängare av det personliga samtalet och föredrar många gånger telefonen framför att skicka mejl, men jag vet att vi är en ständigt krympande skara som delar den uppfattningen. Och tvingas vi då sitta i telefonkö blir vi superstressade och känner hur dyrbara sekunder och minuter försvinner all världens väg.

Vi har våra döttrar på håll och jag är noga med att prata med dem i telefon istället för att mejla eller skicka sms. Jag vill helt enkelt höra på deras röster att allt är okey och det har jag präntat in i de små liven. Vi pratar inte varje dag, det brukar bli ett par tre gånger i veckan, och då stämmer vi av stort och smått. Exempelvis då hur krångligt det kan vara att komma fram till handläggaren på Skatteverket.

Yngsta dottern bor i Norge och för en tid sedan var hon tvungen att kontakta Skatteverket i Sverige. Vet inte riktigt vad det handlade om men förmodar att det var ett rent rutinärende. Mig veterligen har hon inget otalt med myndigheten, men hon var tvungen att ringa dit och det dög inte med att skicka mejl.

En liten stund tidigare hade jag förklarat för henne hur roligt det var att få prata med henne och höra hennes glada stämma och att telefonen många gånger överträffar både sms och mejl, då man faktiskt hör hur folk mår.

− Förstår, suckade dottern, men nu var det Skatteverket jag skulle ringa till. Jag bryr mig väl inte om hur de på Skatteverket mår…

− Tål att höra, svarade jag och tänkte för mig själv: ”Det finns ju gränser för den empati man försökte skicka med sina barn redan med modersmjölken”.

Tydligen har jag inte talat så kärleksfullt om Skatteverket under barnens uppväxt och det får väl ses som en brist i mina moderliga omsorger. Men de är värda all respekt för precis som de flesta andra försöker de bara sköta sitt jobb. Och detta gäller förstås alla andra som jobbar i kundtjänster där folk får köa för att komma fram och kan låta nog så irriterade på rösten när det äntligen blir deras tur.

Men dessa telefonister är ett härdat släkte som inte så sällan avslutar samtalet med ett: ”Ha en bra dag”.  Och vad svarar vi då? I bästa fall blir det ett ”tack”.

Tänkte på det när jag själv hamnade i en enormt lång telefonkö då jag nyligen blev av med min plånbok och skulle spärra bankkorten. Där rann tiden i väg och när jag väntat över en halvtimma hade mitt ihopsamlade tålamod nästan försvunnit och jag började inse vitsen med att skicka mejl – vilket inte hade fungerat i det här fallet.

Men när det äntligen var min tur möttes jag av en trevlig mansröst som gjorde vad han kunde för att hjälpa mig. Och då var min irritation som bortblåst.

− ”Ha en fortsatt bra dag”, sa han som avslutning och jag önskade honom detsamma.

Nu blev vi väl inte vänner för livet, men han gjorde ett bra jobb och avsaknaden av plånboken kändes genast lite mindre tung. Att det finns många, många fler som behövde spärra sina kort samma dag kunde ju inte han rå för. Och alla hade nog inte samma tur som jag – min plånbok återfanns i bilen där den trillat ner och gömt sig under sätet och hittades av min man.

− Vilken lycka, sa jag till min sakletare. ”Visserligen fick jag sitta i telefonkö över en halvtimma och korten spärrades till ingen nytta”. ”Men resten av dagen bli nog bra, för det önskade han på banken”.

Nej, fram för mer empati till ”utsatta grupper” – särskilt dem på Skatteverket.    

Inlägg · Kåseri

Mångalen eller ”Därför kokar jag aldrig knäck”

− Vad gör du? frågade äldsta dottern då hon ringde häromkvällen.

− Skriver julkort, tittar på månen och är lite lagom mångalen, svarade jag sanningsenligt.

− Är det fullmåne? undrade hon då.

− Nej, det är det först om några dagar, sa jag. Men det är ju bra att förbereda sig lite.

Hon fnittrade till och kanske tänkte vi samma tanke: Ett knäckkok för många Herrans år sedan då barnen var små som slutade i ren katastrof då mor i huset miste både sans och vett och blev spritt språngande galen. Säkert var det fullmåne då också…

Jag menade så väl och ville skapa julstämning hemma i köket. Jag var då en dubbelarbetande, lagom stressad småbarnsmor som fått ledigt en eftermiddag, och givetvis skulle dessa timmar användas till julpyssel.

− Vi kokar knäck, sa jag till töserna och de var genast med på noterna.

Små knäckformar sattes ut på en bricka, mandel hackades och mandel, socker och sirap blandades till i min stora gjutjärnsgryta. Av någon bekant hade jag fått höra att en stekgryta var bäst att använda när man kokade knäck och jag följde rådet. Jag var liksom novis på området, jag hade aldrig förr kokat knäck, men någon gång ska ju vara den första.

Jag rörde lugnt i knäckmassan som skulle koka upp och sedan koka ett antal minuter. Så långt gick allt bra och de små älsklingarna följde mammas övningar vid spisen, uppflugna på var sin bänk. Och mor fick något änglalikt i blicken, snart skulle knäcken vara klar och redo att skedas upp i de färgglada formarna.

Men något gick snett och jag har aldrig blivit klok på vad det egentligen var. Men den kokande massan som skulle bli till lagom seg knäck hade inom loppet av bara några sekunder förvandlats till en stenhård klump som smetat sig in i min gjutjärnsgryta och som inte gick att få loss, hur mycket jag än försökte.

Jag försökte skrapa mot kanterna men knäckmassan vägrade lämna grytan och jag såg framför mig en katastrofal jul: Ingen knäck och ingen gjutjärnsgryta. Det änglalika som tidigare prytt mitt ansikte var som bortblåst och istället tog demonerna mig i besittning. Jag gapade, skrek och svor och mina små änglar flydde i vild panik in på toaletten. Visserligen hade de sett sin mor arg förr, men inte riktigt på det viset.

Då – just då – ringde telefonen. Jag samlade ihop mig och svarade och som tur var, var det mamma.

− Vad gör ni? undrade hon.

− Försöker koka knäck, svarade jag som fortfarande kokade ikapp med knäcken. Men det går åt h-e. Nu har ungarna stängt in sig på toan och jag har förstört gjutjärnsgrytan.

Mor visste råd. Hon uppmanade mig att lugna ner mig, hämta barnen och hälla varmt vatten i grytan. Med ens blev jag mitt vanliga jag och telningarna kom ut självmant när de förstod att det var mormor som ringde. Och på kvällen ringde maken som befann sig i Stockholm och som lovade ta sig an grytan när han kom hem.

Nej, det blev ingen knäck det året och inget annat år heller. Istället gjorde vi marsipangodis och lite annat smått och gott och det håller jag mig till än i dag. Tänker rulla Mozartkulor och Bountykulor och doppa i choklad och ta med till Norge där yngsta dottern och hennes familj är bosatt och där vi ska fira jul i år.Av hänsyn till nära och kära blir det ingen knäck, det var en gång och aldrig mer. Men säkert var det fullmånens fel – jag var helt enkelt mångalen.

Inlägg · Novell

När allt bara blir ett minne

De båda systrarna tittade tyst på varandra. De var både trötta och uppgivna men visste vad som skulle göras. Till slut bröt Mia tystnaden och vände sig mot Lotta.

 − Ska du eller jag? sa hon, samtidigt som hon vägde telefonen i handen.

 − Du får göra det, svarade Lotta. Jag klarar det inte.

 − Det gör egentligen inte jag heller, suckade Mia. Men vi måste och nu ringer jag.

Hon försökte samla sig men handen darrade en aning när hon slog numret till fastighetsmäklaren. Några signaler gick fram, sedan svarade en mansröst och han presenterade sig som Martin Falk.

 − Hej, sa hon. Jag heter Mia Carlberg och ringer dig eftersom jag och min syster ska sälja vårt föräldrahem.

 − Det är ett dödsbo, tillade hon tyst, samtidigt som en liten tår letade sig fram i ögonvrån.

 − Jag förstår, svarade Martin Falk och lät deltagande på rösten. Men vad är det för typ av hus och var ligger det?

 − Det är en villa på knappa hundra kvadrat och huset ligger i Bankeryd på Tallstigen 6, sa Mia och kände hur Lotta greppade hennes hand.

 − Då bestämmer vi en tid när jag kan komma och titta, sa mäklaren. Skulle det passa er på onsdag klockan 14.00?

Systrarna nickade i samförstånd varefter samtalet avslutades och Mia vände sig mot Lotta.

  − Nu är det gjort, sa hon. Nu finns det ingen återvändo.

De satt i köket i sitt föräldrahem med var sin kopp kaffe. Ett halvår tidigare hade deras tillvaro rasat samman då deras mamma hastigt hade dött efter att ha drabbats av en stor hjärtinfarkt. Visserligen var mamman 83 år och hade levt ett långt liv, men en mamma är alltid en mamma. Deras pappa hade gått bort två år tidigare men hade då varit sjuklig en längre tid.

Hans död hade inte kommit direkt oväntat även om det också varit ett oerhört hårt slag. Men mitt i den djupa sorgen fanns en enormt stark mamma som kämpade för att hålla ihop familjen. Och på sin 83-årsdag hade hon i vanlig ordning samlat släkten till middag och där fattades inget eller ingen: Mamman hade bjudit familjen på paradnumret kålpudding och Mia och Lotta var där tillsammans med sina män och numera vuxna barnbarn med respektive. Att det skulle bli den sista middagen på Tallstigen 6 hade de förstås ingen aning om men så blev det.

Mamman hade varit sitt vanliga starka och glada jag precis som hon alltid var när hon bjöd till kalas. Med en energi som aldrig tycktes sina hade hon lagat mat och bakat och bjöd nu gästerna på mat, tårta och minst sju sorters kakor. Hon trugade och lockade Mia och Lotta och deras familjer att stoppa i sig långt mer än de skulle…

Hon hade frågat ut familjen, främst då de fem barnbarnen, om hur livet tedde sig och det var skratt och glädje i luften. Alla älskade den positiva och dynamiska mamman och mormodern – förmodligen var hon en av några få utvalda som klarat av att plantera om pelargoner samtidigt som hon genomled en liten stroke. Och som med samma entusiasm redde ut en mindre hjärtinfarkt under pågående pepparkaksbak.

Att mamman hade lite problem med hjärtat visste de. Men hon tog medicin när hon behövde och det var inget som stoppade henne. Med energi som i fornstora dagar gick hon sina halvmila långa promenader, eller satte hon på sig ryggsäcken och vandrade då två-tre kilometrarna upp till affären för att handla. Varorna bar hon sedan hem i ryggsäcken.

Hon var en verklig järnlady och Mia och Lotta hade mer än en gång skrattat åt detta stycke dynamit ur vilken de själva var sprungna. De hade också energi och ville framåt men inget kunde mäta sig med mammans hästkrafter. Och de log i samförstånd när de mätta och belåtna tog sig an disken. Mamman propsade på att själv få diska och de fick mer eller mindre övermanna henne vid diskhon, men systrarna stod på sig och hävdade bestämt att hon istället skulle umgås med barnbarnen.

Till slut gav hon med sig när äldsta barnbarnet Elin med ett leende tog henne under armen.

 − Mormor, sa hon, det är något jag måste få berätta för dig. Jag och Oskar väntar barn, så nu ska du bli gammelmormor.

Mia log mot sin dotter. Hon och hennes man hade förstås vetat om den glada hemligheten ett tag men lovat att inte berätta. Det ville Elin göra själv och vad kunde passa bättre än att överraska mormor på hennes födelsedag?

 − Men så roligt, skrattade hon. Och tänk att få sticka små babykläder igen, jag ska köpa garn redan i morgon.

Klockan gick och när Mia och Lotta var klara med disken började de planera för hemfärd. Alla gjorde sig redo att lämna Bankeryd och dagens värdinna fick många varma och tacksamma kramar. Deras mamma följde dem till dörren och var med ute på trappan varefter hon som alltid vinkade i köksfönstret. Alla vinkade tillbaka och det var en uppsluppen skara som lämnade kalaset. Och lika glad var mamman – ännu kunde hon ordna kalas och nu skulle hon dessutom bli gammelmormor.

Hennes lycka och förväntan kände inga gränser och glädjen höll i sig. Mamman var som i ett saligt rus när både Mia och Lotta ringde dagen efter för att tacka för senast. Sedan blev det dagliga samtal till mamman precis som vanligt. Hon var så glad och hade börjat sticka vita babykläder.

Det gick en vecka. Både Mia och Lotta pratade med sin mamma varje dag och Mia brukade som regel ringa henne runt 17.30. Då fick de en pratstund innan mamman slog sig ner framför tv:n med sin stickning. Hon tittade alltid på nyheterna vid 18.00 och fortsatte sedan med ”God kväll”. Det var heligt för henne och det skulle mycket till för att störa henne under programmen.

Därför ringde Mia som vanligt denna tisdagskväll. Allt var bra med mamman, hon hade varit ute och gått och satt nu och stickade. Hon var sitt vanliga positiva jag och pratade glatt på om hur roligt det skulle bli med Elins lilla bebis.

 − Undrar om det blir en pojke eller flicka? funderade hon högt. Men jag stickar ju i vitt så det passar vad det än blir.

Mia var lika glad som sin mamma över den väntade bebisen och det kändes gott i hjärtat när samtalet avslutades: Tänk att hon skulle bli mormor och hennes mamma skulle få uppleva lyckan att bli gammelmormor.

Föga anade hon då att det skulle bli de sista ord som hon och mamman sa till varandra i detta jordeliv. Och aldrig någonsin, om hon så blev 100 år, skulle hon glömma telefonsamtalet som kom sent samma kväll. Hon hade somnat när telefonen ringde strax före midnatt och hon anade genast oråd när hon såg att det var ett hemligt nummer. Hade det hänt någon något?

 − Mia Carlberg, svarade hon.

 − Det är från räddningstjänsten i Habo, hörde hon en mansröst säga.

 − Jag kommer med tråkiga nyheter. Din mamma har drabbats av en stor hjärtinfarkt och hennes liv gick inte att rädda. Jag vet att det är fruktansvärt att ta emot ett sådant bud på telefon, men jag undrar om du och din syster kan komma hit så fort som möjligt?

 − Men hur gick det till? undrade Mia som hamnat i ett chocktillstånd och reagerade med skärpta sinnen.

 − Det var en granne som hittade henne, sa mannen från räddningstjänsten och fortsatte:

 − Det var upplyst i hela huset fast timmen var sen. Då gick han över för att titta hur det var och när din mamma inte öppnade blev han orolig och hämtade reservnyckeln. Han gick in och ropade på Kerstin, men fick inget svar. Då gick han in i köket och hittade din mamma liggandes på golvet. Han larmade omedelbart 112 och när vi kom var din mamma livlös. Vi försökte med hjärt- och lungräddning i 30 minuter, men hon gav inte ifrån sig några livstecken.

 − Jag förstår, sa Mia. Jag ska genast ringa min syster så kommer vi så fort vi kan.

 − Det är mamma, fick hon fram när hon vände sig mot sin man som av samtalet hade förstått att hans älskade svärmor var borta.

  − Hon är död och vi måste åka dit men först måste jag ringa Lotta.

Känslorna hade ännu inte hunnit ifatt henne och hon var både samlad och fokuserad när hon ringde upp Lotta. Klockan var nu bortåt 1.00 och hon förstod att hon skulle väcka henne. Signalerna gick fram och en sömndrucken Lotta svarade.

 − Ja, det är jag, sa Mia. Det har hänt något hemskt, mamma är död.

 − Nej, skrek Lotta, det är inte sant. Vad är det som har hänt och hur har det gått till?

Mia återgav vad räddningsledaren hade sagt och försökte sedan förklara för den uppskärrade Lotta att de måste bege sig till huset i Bankeryd.

 − Vi kan vara där om en timma, snyftade Lotta. Hur lång tid behöver ni på er?

 − Det tar nog dryga timmen för oss, vi har ju längre att köra, svarade Mia som lät både spänd och ansträngd på rösten. Vi kan väl ses utanför så går vi in tillsammans?

De möttes utanför den gulmålade villan i Bankeryd. Framför huset stod en ambulans som vittnade om att något hemskt inträffat innanför väggarna. Lotta grät, men Mias känslor hade ännu inte hunnit ifatt henne och hon var fortfarande i chocktillstånd.

 − Nu går vi in, sa hon och tog sin syster under armen.

De möttes av räddningsledaren och ytterligare två man som uttryckte sitt deltagande.

 − Eran mamma ligger på sängen, sa de. Vi gjorde vad vi kunde men hennes liv gick inte att rädda.

 − Kan vi gå in till henne? sa Mia tyst och de möttes av en jakande nickning.

Mamman låg på sängen med en filt över sig och huvudet vilandes mot en kudde. Lotta grät och Mias chock övergick snabbt i en bottenlös sorg. Tårarna rann och tankarna rusade: Det var ju inte många timmar sedan hon hade pratat med sin mamma och nu var hon borta. Och hon som skulle bli gammelmormor och var så igång med sin stickning…

Någon timma senare anlände bårbilen för att hämta mammans kropp. Mia och Lotta förstod att avskedet var oundvikligt, men det slet i både själ och hjärta när mamman nu skulle förflyttas till bårhuset. Och dagen efter fick de förbereda en begravning – de som nyligen hade firat mammans födelsedag.

Begravningsdagen blev en tung dag för de båda systrarna och deras familjer. Men mitt i det mörka kunde de skönja ett litet, litet ljus. Det var så många som ville hedra mammans minne med blommor och minnesgåvor och många gäster hade sökt sig till Bankeryds kyrka för att ta ett sista farväl. Men när Mia och Lotta skulle gå fram till altaret för att lägga de röda rosorna på kistan brast det för dem. Så mycket tankar, så många minnen, så mycket känslor. Allt hann ifatt dem.

Minnesstunden som följde var ljusare, många av gästerna delade med sig av minnen och, som om de inte redan visste det: Mamman hade många nära vänner och hade varit omtyckt långt utanför de egna familjeleden.

Efter minnesstunden åkte Mia och Lotta och deras familjer hem till mammans villa. De ville se sitt barndomshem som det var innan de började rensa och sortera. Det var tungt och oerhört pressande men ändå en nödvändig bit i sorgearbetet.

 − Vad ska vi göra? snyftade Lotta. Vi kan ju inte ta hand om allt hur gärna vi än vill.

 − Vi låter det gå några veckor, rådde Mia som var mer samlad men väldigt sorgsen. Vi måste ge oss själva tid innan vi börjar röra mammas saker.

Fyra veckor passerade och en dag var det dags. De båda systrarna insåg att det inte fanns någon återvändo, det var de och inga andra som skulle ta sig an föräldrahemmet. Och de bestämde sig för att ses på Tallstigen 6 en lördagsförmiddag för att sätta igång, så gott det nu gick.

De låste upp och klev in genom dörren till det hus där de vuxit upp och där allt såg ut precis som vanligt. Mammans morgonrock hängde över en stol, hennes skor stod vid trappen och den lila jackan hängde på en galge i hallen. Och i korgen låg den påbörjade stickningen.

 − Var är mamma? viskade de tysta till varandra och tog varandras händer.

Men svaret hade de inom sig. Mamman var borta och skulle aldrig, aldrig mer komma hem.

De gick runt i huset och det var precis som om de såg det för första gången. De smekte möbler och andra ägodelar med både händer och blickar, kände på mammans kläder och noterade att sängen var bäddad med det vita, virkade överkastet.

 − Ordning och reda in i det sista, sa de tillvarandra och tårarna började rinna.

Men var skulle de börja? Huset var inte särskilt stort, men det är mycket man hinner samla på sig under ett helt liv. De gick runt och tittade och efter mycket funderande bestämde de sig för att börja med en byrå. De öppnade översta lådan där det låg flera fotoalbum och bestämde sig snabbt för att dessa måste sparas.

 − Vi får sortera, sa Mia till slut. Det får bli en sparhög, en slänghög och en hög till second hand.

 − Det låter bra, svarade Lotta som satt djupt försjunken i fotoalbumen. Och vi får gå varsamt fram, detta sliter i både kropp och sinne.

Denna första dag kom de inte längre än till byrån. Känslan av att göra intrång på helig mark fanns där även om allt nu var deras. Men de bestämde sig för att ta någon dag i veckan och sakta tömma huset som så småningom skulle säljas. Men det var långt dit, först skulle allt gås igenom.

De träffades som bestämt och tömde varsamt låda efter låda, skåp efter skåp, hylla efter hylla. Den tyngsta biten var garderoberna – vad skulle de göra med mammans alla fina kläder?

 − Nu sätter vi igång, sa Mia bestämt och så fick det bli. En del plagg behöll de som kära minnen och resten fick second hand ta hand om.

 − Hur gör vi med mammas röda kappa? frågade Lotta. Ska vi behålla den?

 − Ja, det är om du vill ha den, svarade Mia. Annars tycker jag att vi skickar den till second hand – nu får den göra någon annan kvinna glad.

Efter lite velande fram och tillbaka hade Lotta bestämt sig. Kappan skulle skickas till second hand hur ont det än gjorde. Mamman hade varit så otroligt tjusig i sin röda kappa men nu skulle den få sprida glädje på annat håll.

Glas och porslin sorterades och de hade också bestämt sig för att tömma huset på möbler. Återigen kontaktades second hand liksom att en del åkte på tippen. Men arvemöblerna tog de förstås hand om och fördelade lika. Ingen som helst osämja, systrarna var rörande ense om vem som skulle ha vad.

Till slut återstod endast ett tomt, nystädat skal och detta skal skulle nu säljas. De satt vid köksbordet som de hade låtit stå kvar och när Mia ringt mäklaren var de tysta en stund och tittade hjälpsökande på varandra.

 − Nu är det gjort, sa hon till slut. Nu finns ingen återvändo, nu får en ny familj ta över Tallstigen 6.

Så fick det bli och det var sorg och lättnad på en och samma gång. Snart skulle Tallstigen 6, liksom mamman, bara vara ett kärt minne att bära med sig i bröstet. Det var dags för systrarna att åka hem och det kändes extra tungt och vemodigt att denna gång låsa dörren – snart var det dags för en ny ägare att sätta nyckeln i låset.

De hade parkerat sina bilar på gatan utanför huset och kastade en sista blick mot köksfönstret. Och visst var det mamman som skymtade bakom gardinen och gav dem en kärleksfull vinkning?

 − Kör försiktigt och ring när du kommit hem, hade hon sagt, log Mia mellan tårarna och kramade om sin lillasyster.