Inlägg · Kåseri

Coronatider på gott och ont

Coronan drar fram som en våldsam negativ kraft över hela världen och överallt uppmanas vi människor till största möjliga försiktighet. Vi ska vara ytterst försiktiga i umgänget med andra och alla som kan ska jobba hemifrån.

Hur det påverkar mig personligen? Inte ett dugg. Som frilansare jobbar jag mycket hemifrån och jag är van vid att jobba ensam. Jag är också van vid att göra de flesta av mina inköp på Coop på Visingsö och att bara lämna ön några gånger i veckan.

Där märker jag förstås en viss skillnad.  Jag nöjesåker inte och i vår närbutik tycker jag mig se ett ökat antal kunder – säkert beroende på att fler håller sig hemma och inte handlar i stan då de ändå är inne för att fixa några ärenden.

Hur som: Jag hoppas vår Coop-butik får ett litet uppsving och bidrar så gärna med de kronor jag kan. Jag var där så sent som i går och kom på mig själv med att liksom smyga i gångarna och undvika möten med andra kunder. Fanns där några smittbärare, eller var jag själv rent av smittbärare?

När jag stod och valde sillburk kände jag plötsligt hur en nysning var på väg. Inom bråkdelen av en sekund insåg jag att jag på alla sätt måste försöka stoppa nysningen. Vad skulle annars hända? Folk kunde ju tro att jag var ett Coronafall som borde sitta inlåst på min kammare istället för att springa runt och köpa sill.

Nysningen lyckades jag stoppa och betalade sedan mina varor och åkte hem. Där väntade maken och äldsta dottern som vi hämtade hem från Stockholm i veckan. Hon är beordrad att jobba hemifrån och kan lika gärna sköta jobbet från Visingsö som från lägenheten i huvudstaden.

Men det var inte givet att hon skulle komma hem. När frågan fördes på tal var hon först lite tveksam.

− Är ni säkra på att ni vill ha hem mig? frågade hon.

− Klart vi vill, jag är inte rädd för dig, svarade jag.

− Nu var det ju inte mig som person jag åsyftade, jag är inte så farlig, kontrade hon. Men jag tänker mer på den smitta jag kan föra med mig…

Jag och maken bestämde snabbt att vi inte var rädda för den heller. Men att hon skulle åka tåg eller buss var förstås uteslutet, utan vi avsåg att köra Stockholm tur och retur för att hämta hem henne.

Vi gav oss iväg en tidig morgon i veckan och på färjan var det svårt att se att vi är ett land i kris. Där var ungefär lika många bilar som vanligt och färjepersonalen jobbade på. Men när vi lämnat Gränna och kom ut på E4:an glesnade det i leden.

− Har du sett, sa maken. Det är nästan ingen trafik.

− Konstigt, svarade jag. Det känns overkligt på något sätt.

Denna overklighetskänsla höll i sig och när vi var halvvägs skulle vi ta en fika. Vi stannade till på det ställe där vi alltid gör ett stopp när vi åker till Stockholm och möttes då av en tom och öde parkeringsplats. En parkeringsplats som annars brukar vara full av bilar och bussar.

− Tror du det är stängt? undrade maken.

− Vi går och tittar, svarade jag.

Vi klev ur bilen och gick fram till dörren som faktiskt var öppen. Vi togs emot av personalen som om vi vore kungar och fick bästa tänkbara service på denna vägkrog. Vi var de enda gästerna men precis när vi hade fikat klart kom det faktiskt tre till.

Vi fortsatte mot Stockholm där äldsta dottern bjöd på lunch, varefter återresan påbörjades och vi intog middagen på en annan, lika folktom, vägkrog.

Äldsta dottern är lyckligt och väl hemma och med ens har jag fått en jobbarkompis – personaltätheten har ökat med hundra procent i mitt lilla företag och hon tycker det är skönt att vara på Visingsö. Inget ont utan att det har något gott med sig!

Inlägg · Kåseri

Att lida av ansiktsdyslexi

Jag lider av ansiktsdyslexi. Jag har helt enkelt svårt för att känna igen folk, även om jag träffat dem många gånger. Nära vänner och familjemedlemmar brukar jag som regel känna igen, liksom personalen på Coop på Visingsö, där jag handlar var och varannan dag. Om de är i sin rätta miljö ska tilläggas – möter jag ”rätt man på fel plats” kan jag missa även där.

Men om de jag stöter ihop med är lite ytliga bekanta tar det tvärstopp.  Jag försöker dock lösa det och kan då vara en hyfsat skicklig skådespelare om jag får säga det själv. Hejar folk på mig hejar jag glatt tillbaka och vill de sedan prata en stund brukar jag hoppas att jag under samtalets gång ska kunna lista ut var vi träffats förut.

Minns att min pappa hade samma problem. Han var journalist precis som jag och han brukade skylla på att han träffade så mycket folk i jobbet. Men jag tror inte det var hela sanningen – han hade också ansiktsdyslexi.

Jag kommer så väl ihåg när jag stötte ihop med min systerson på Asecs i Jönköping.

− Hej moster, sa en glad stämma och jag stod precis mittemot honom.

− Hej, sa jag och tittade upp på den långe ynglingen jag hade framför mig.

För ett ögonblick var han för mig helt obekant, men i nästa sekund trillade polletten ner. Det visade sig då att han gjorde praktik på Asecs, men det hade jag ingen aning om. Jag hade liksom inte väntat mig att träffa honom där och det blev lite fel.

Vill minnas att han skrattade åt sin tankspridda moster. Vi bytte några ord och sedan rusade han vidare mot praktikplatsen, samtidigt som jag ångade i väg för att hinna med färjan. En aning konfunderad över att jag inte ens känt igen min egen systerson.

Folk måste liksom utmärka sig för att jag ska känna igen dem och ofta handlar det om färger på kläder eller hår. Som regel känner jag igen mörkhåriga och gråhåriga personer bättre än blonda och vad detta beror på har jag ingen aning om. Men ibland går jag bet där också.

Jag gjorde nyligen en intervju med en fantastisk konstnär som heter Louise Hävre. Hon visade en bild från en utställning där vår drottning Silvia hade kommit fram för att hälsa på henne. Men att det var drottningen såg jag förstås inte, jag noterade bara att det var en mörkhårig kvinna som stod där.

− Tänk att drottningen var intresserad av min konst, sa Louise Hävre och då som först begrep jag. Men jag önskar att drottningen kunde hålla sig på slottet, så jag har en möjlighet att känna igen henne i hennes rätta miljö.

Jag önskar också att mina döttrar kunde hålla sig på rätt plats och inte ge sig iväg till Skansen. Nyligen flög yngsta dottern och hennes familj från Gardermoen till Arlanda för att sammanstråla med äldsta dottern som bor i Stockholm.

Lilla barnbarnet har ännu ingen uttalad vilja, men de stolta föräldrarna och den lika stolta mostern tyckte att ett besök på Skansen skulle liva upp både stora och små. Givetvis skulle detta fotograferas och i mobilen hördes ett pling.

Jag tittade noga på bilden som föreställde svärsonen, barnbarnet och det jag tyckte var yngsta dottern. Och det slog mig hur lika mina döttrar hade blivit.

− Har du sett? sa jag till maken. Yngsta dottern är så otroligt lik äldsta dottern på den här bilden.

Maken tittade.

− Men det är ju äldsta dottern, det leendet känner du väl igen, skrattade han. Känner du inte ens igen dina egna barn? Du får vara glad att du bara har två, tänk om du hade haft sju…

Ja, det var ju lite tokigt. Men tänk vad det skulle underlätta om folk höll sig där de ska vara och inte dök upp här och där.

Inlägg · Kåseri

När jag lekte GPS

Jag är ingen passionerad bilförare. Egentligen gillar jag inte alls att köra bil och kör inte mer än nödvändigt. Men jag har både körkort och bil och det blir en och annan tur till Jönköping och småresor här på Visingsö.

Vet inte riktigt vad detta ointresse bottnar i. Men det funkar utmärkt i vår familj eftersom jag har en make som inte släpper ratten i första taget. Vid långresor – det bli en och annan eftersom vi har ena dottern i Stockholm och andra i Asker i Norge – är det han som kör medan jag sitter bredvid och kopplar av.

Han har GPS i sin bil men det har inte jag. Och det är av två skäl: Dels skulle jag bli fruktansvärt yr i huvudet av denna monotona stämma som uppmanar att ”svänga kraftigt åt höger efter 200 meter”, dels klarar jag mig utan. Jag kan hålla ordning på norr och söder, öst och väst här på öa´ och i Jönköping och Huskvarna hittar jag utmärkt på städernas gator. Och de få gånger jag åker längre på egen hand ser jag till att ha en ordentlig vägbeskrivning eller kollar kartor.

Vi borde haft en karta med oss då vi besökte Göteborg strax före jul. För vad vi inte visste var, att det pågick ett omfattande vägarbete i centrum. Men familjen skulle samlas på ett hotell och som vanligt var det maken som körde. Vi fick lägesrapport från den lilla norska familjen.

− Vi är försenade, lät de meddela.

− Det är vägarbete på gång och vi snurrade runt ordentligt innan vi letade oss fram till hotellet.

Alltså var vi lite förvarnade, men det fanns ingen anledning till oro. Äldsta dottern kom med tåg från Stockholm men vägarbetet påverkade på intet sätt tågtrafiken. Tåget rullade in på centralen på utsatt tid, dottern klev av och anlände punktligt till hotellet, strax efter den norska familjen som skulle ha kommit ett par timmar före oss andra.

Men vi höll inte tiden. Resan ner till Göteborg gick bra och vi hann faktiskt med ett stopp när vi var halvvägs.

− Vi stannar och tar en kopp kaffe, tyckte maken som behövde piggas upp.

− Bra idé, svarade jag. Vi har ju gott om tid.

Sedan fortsatte mot denna Västkustens huvudstad. Tanten i GPS:en höll sig skapligt lugn och höll reda på avfarter och påfarter och maken körde lugnt efter hennes anvisningar.

Allt flöt på men bara till en viss gräns. När vi närmade oss centrum började eländet. Vi såg att trafiken leddes om och följde GPS-tantens direktiv om att ömsom svänga höger, ömsom vänster och ibland ville hon ha oss rakt fram.

Maken lydde henne blint, åtminstone första varvet. Men då vi återigen var tillbaka på ruta ett började vi ana oråd.

− Det här stämmer inte, sa maken och jag nickade till bifall.

Vi försökte hitta ut ur eländet och tog några extra varv för säkerhets skull, då vi hoppades hitta en lämplig avfart – allt medan GPS:en tjatade på. Vi insåg dock att vi inte kunde följa uppmaningarna för då skulle vi inte hitta ut ur detta virrvarr som väl får ses som Lisebergs senaste nöjesattraktion.

Vi körde fel hela tiden, men när vi varvade för tredje eller fjärde gången fick jag syn på en pytteliten skylt som gömde sig i mörkret.

− Kör av där, hojtade jag till maken och snabbt gjorde han så.

Tro´t eller ej, men det var rätt vägval och vi var ute ur labyrinten. Därifrån var det inga svårigheter att ta sig fram till hotellet, även om vi var två timmar sena. Men döttrarna väntade snällt, trots att det blev sen middag.

Om jag inte hade lekt GPS hade den förmodligen blivit ändå senare. Och jag gladdes åt att ha lotsat oss rätt. Den där lilla skylten hade hon inte koll på, vår elektroniska vägvisare.

Inlägg · Kåseri

Konsten att vända en pizza

Det händer att jag bakar pizza och gör då min egen pizzadeg. När degen jäst knådar jag ut den på plåten och smetar ut tomatsås och lägger på champinjoner, skinka, tomat och riven ost. Inte alltid, men ofta blir det den varianten.

Det blir riktigt gott även om det inte smakar som pizzeriornas pizzor. Men bor man på en ö är det inte alltid man befinner sig på fastlandet när pizzasuget sätter in. Sommartid är det inga problem, då finns lokala näringsidkare som bakar pizzor. Men så här års är vi hänvisade till Gränna och ibland köper vi pizza och tar med hem.

Maken och jag var nyligen på en tillställning i Jönköping och skulle hem framåt kvällskvisten. Vi var hungriga och maken kom med ett förslag:

− Ska vi stanna till i Gränna och köpa med oss pizza? undrade han.

− Det gör vi, svarade jag och kände hur snålvattnet började rinna.

Vi parkerade bilen utanför den kombinerade grillen och pizzerian och beställde två pizzor. Medan vi väntade beundrade jag pizzabagarens färdigheter beträffande konsten att hiva pizzadegen i luften och sedan låta den landa på spaden. I rasande fart fick han på tomatsås och fyllning och sedan skjuts in i stenugnen.

Det gick med blixtens hastighet och var så långt från mina färdigheter som pizzabagare man bara kunde komma. Jag berömde honom för hans hastighet och sa:


− Vad snabb du är på att baka pizza.

− Då har du inte sett mig när jag verkligen är i farten, log han till svar.

− Kan du vara ändå snabbare? undrade maken.

− Jajamän, skrattade han. Kom in när det är rusningstid så får ni se…

Vad jag inte berättade var att vi egentligen är konkurrenter. Och då tänker jag inte på mina övningar hemma i köket, utan på att jag också kan konsten att vända en pizza snabbare än blixten. Men jag har bara gjort det en gång och avser inte att göra om det.

Det är många år sedan nu, men minnet består och kommer ibland för mig när jag besöker en pizzeria. Jag var 16-17 år och gick på Per Brahegymnasiet i Jönköping. I klassen fanns en kille som jag var lite intresserad av och han var nog också lite intresserad för hur det var hade vi fått till en dejt. Vi skulle ses på en av stadens pizzerior och jag hade klätt mig i mina nya, fina vita jeans.

Vi satt och småpratade – om vad minns jag inte – men jag kommer ihåg att jag var snabb på att välja pizza.

− Jag vill ha en Capricciosa, sa jag, och det var en av favoriterna redan då.

Vi fick in våra pizzor och jag har aldrig förstått mig på naturvetenskapliga tyngdlagar. Alltså noterade jag inte att tallriken stod långt ut på bordet och att pizzan låg lite på sned. Jag hade inga som helst tankar på att pizzan kunde tippa om jag satte kniven i kanten längst ut.

Och jag gjorde det, vrålhungrig som jag var. Jag tog i ordentligt för att komma igenom kanten vilket resulterade i att pizzan gjorde en helomvändning och landade i mitt knä. Adjöss till vita jeans och välkommen pizzaakrobatik, med tomatsås på låren.

Minns hur killen gapskrattade och själv hade jag all möda i världen att dölja hur urförb-d jag var. Men det var bara att snabbt vända den på rätt sida och få upp den på tallriken igen och försöka äta så civiliserat som möjligt i mina då vitfläckiga jeans.

Gör sällan om samma misstag två gånger och historien har tack och lov inte upprepats. Men nog är jag en hejare på att vända pizzor utan någon som helst finess och elegans och det tycke nog killen också – efter bara några träffar hade allt runnit ut i sanden och det var ömsesidigt. Han ville väl ha en tjej som kunde föra sig på pizzerior och det hade ju jag lite svårt för. Och kanske är det anledningen till att jag och maken mestadels äter våra pizzor hemma.   

Inlägg · Kåseri

Jag och mina telefoner

När jag kom hem upptäckte jag att det hade ringt, både på hemtelefonen och mobilen. Det var en nära vän som sökte mig och jag blev full i skratt när jag hörde meddelandet hon hade spelat in.

− ”Du är väl den enda som man fortfarande ringer till på hemtelefonen. Men nu svarar du varken där eller på mobilen så vi får höras vid ett annat tillfälle”.

Jo, jag har hemtelefonen kvar, även om jag torde veta att jag är rätt ensam om det. Och jag nyttjar den ofta när jag ringer släkt och vänner, liksom att det finns en och annan som använder den när de ringer till mig. Den har onekligen sina fördelar: Den är rejäl att hålla i och man har tid på sig att svara när det ringer, till skillnad från mobilen där signalerna snabbt bryts.

Om man nu inte bär med sig mobilen hela tiden och det gör inte jag. Ofta ligger den på bänken i hallen och jag har ingen chans i världen att hinna ta samtalet om jag befinner mig i källaren. Och det finns tillfällen då jag inte alls har med mig telefonen, som exempelvis när jag är ute och går eller uträttar ärenden på hemmaplan. Åker jag till Gränna eller Jönköping för att handla får den ofta ligga kvar i bilen medan jag ilar runt i butikerna.

Kanske lever jag lite farligt, men jag är beredd att ta riskerna. Det fick yngsta dottern erfara då jag besökte henne i Norge i höstas. Det hade varit någon form av uppdatering under natten och mobilen behövde startas om. Detta var samma dag jag skulle ta bussen hem och mobilen kunde onekligen vara bra att ha.

− Vad har du för kod? undrade dottern som var mig behjälplig.

− Inte en aning, svarade jag sanningsenligt.

− Men har du den inte uppskriven? frågade hon då.

− Jodå, sa jag, som ibland är ett under av ordning och reda.

− Koden finns i almanackan som ligger i min översta skrivbordslåda hemma på Visingsö och pappa är inte hemma.

Där gjorde den ju koden ingen som helst nytta och det insåg jag också. I tankarna förberedde jag mig på en mobilfri resa mellan Oslo och Jönköping och var beredd att anta utmaningen: Det fanns väl alltid någon vänlig medresenär som kunde tänkas låna ut sin telefon om kris skulle uppstå. 

Makens och döttrarnas nummer har jag i huvudet, så jag såg inte denna telefonlösa dag som något större problem. Men det gjorde yngsta dottern:
– Jag sätter inte dig på bussen utan telefon, sa hon och höjde nästan rösten.

− Nu ringer jag Telia och ber om hjälp med att få ut pinkoden.

Hon fick ringa flera samtal, då detta först sades vara omöjligt. Men till slut fick hon prata med en operatör som förstod att detta nästan handlade om liv och död. Operatören kunde efter lite trixande bistå med koden och i ett nafs fungerade mobilen.

Yngsta dottern kunde andas ut, samtidigt som jag kände en antydan till besvikelse. Det hade varit riktigt roligt att åka Oslo-Jönköping utan telefon, en riktigt nostalgitripp.

Jag är alltså inte ett med min mobil och den får inte följa med mig överallt. I sovrummet har jag en gammal hederlig väckarklocka som ringer när det är morgon. Och det funkar alldeles utmärkt, om jag så ska bli den sista att använda både hemtelefon och väckarklocka.

Funderar ibland på hur 17 vi kunde klara oss förr…

Inlägg · Kåseri

Tacka vet jag Åhus-färjan

Jag känner mig privilegierad som får bo på Visingsö även om det är roligt att åka till fastlandet några gånger i veckan. Men sommartid är det bäst här ute och det händer ytterst sällan att vi åker på sommarsemestrar.

Förra sommaren gjorde vi dock ett undantag, maken och jag. Vi bestämde oss för att åka till Österlen och första stoppet var Åhus. På kvällen skulle vi ut och äta men restaurangerna låg på andra sidan ån. I vårt inre undrade vi förstås hur vi skulle ta oss dit, men vi hade oroat oss i onödan. Kluriga Åhusbor hade försett staden med en liten färja som gick i skytteltrafik mellan hållpunkterna.

Den var inte stor, den rymde max tio personer som fick samsas om utrymmet på de smala träbritsarna. Besättningen utgjordes av en man – antar att han fungerade både som kapten, styrman och matros – och något tak på denna lilla färja som mer påminde om en flotte fanns inte.

Kunde kanske vara något för Visingsötrafiken? funderade jag.

− Tänk vad de skulle kunna hålla igen på personalkostnaderna och så praktiskt det vore med en färja som går i ur och skur och endast drivs av en liten motor.

Maken nickade till svar, men var lite mer eftertänksam.

− En rolig tanke, medgav han. Men det skulle nog bli i kyligaste laget att sitta så mellan Visingsö och Gränna och det händer ju inte så sällan att vågorna går höga…

Insåg förstås det omöjliga i resonemanget, men det händer att jag blickar bakåt och minns den lilla färjan i Åhus. Särskilt när vårt stolta flaggskepp Braheborg ligger still för underhåll. Ibland är det planerat underhåll och ibland är det oplanerat, det där är lite olika.

Men Trafikverket gör sitt bästa för att informera öborna om det aktuella läget. Då kommer det mängder av små sms som talar om att Braheborg är tagen ur trafik och ersätts av betydligt mindre Ebba Brahe. Ofta står det samma sak i sms:en och likadant är det när Braheborg åter är redo för seglats. Tydligen vet de på Trafikverket inte till sig av glädje över att få basunera ut detta glada budskap.

Men i skrivandet stund ligger Braheborg ohjälpligt still för oplanerat underhåll – eller tekniskt fel som det så vackert heter. Då får både Ebba Brahe och ”lillfärjan” Christina Brahe trotsa Vätterns vågor. Folk ska ju till sina jobb eller uträtta ärenden oavsett om det är tekniskt fel på Braheborg eller inte.

Då heter det i sms:en att det är begränsad kapacitet och att alla kanske inte kommer med på färjorna. Fick ett sådant sms härom kvällen då Trafikverket slog larm: Måndagsturen klockan 6.00 är hotad då man inte kan bereda plats för alla som har bokat. Istället tillämpar man ”först till kvarn” som vid en bättre rea. Och när färjan proppats full med bilar avgår den med destination Gränna med de som hade turen att få följa med.

− Men så har det ju varit hela veckan. Varför skickar de ett sådant sms nu? frågade sig en kompis som är en van pendlare.

Tycker synd om dem som arbetspendlar och som måste ha bilen med sig. Själv åker jag bara några gånger i veckan och nästan alltid på turer som inte är fullt så attraktiva. Men det kan bli nog så trångt där också, särskilt nu när Braheborg ligger still och ska göras fri från tekniska fel.

Skulle åka en förmiddag i veckan och köerna – både med oss som hade bokat och de som chansade – ringlade sig långa. Först i chansarkön stod en kompis och vi hejade glatt på varandra.

− Ska vi gå upp och sätta oss, under förutsättning att jag kommer med? undrade hon.

Vi bestämde så och jag körde ombord. Gick sedan ur i bilen och gjorde ett försök att gå upp till salongen, vilket var stört omöjligt. Bilarna var packade tätt som tändstickor i en tändsticksask och kompisen, som messade att hon faktiskt slunkit med, hade samma problem: Hon stod inklämd i ett hörn och hade ingen chans att ta sig ur bilen.

Själv håller jag absolut på Åhus-färjan. Den har förstås sina brister, men man kommer sina medresenärer nära och får dessutom frisk luft. Tror jag ska tipsa Trafikverket.

Inlägg · Kåseri

Apropå krämer

Jag är 57 år gammal och det är inget jag skäms över. Jag bär mina år med heder och tycker det är en rätt skön ålder. Döttrarna är utflugna sedan länge – även om de aldrig blir riktigt stora i mammas ögon – och nu har första barnbarnet anlänt.

Rynkorna kommer smygande i ansiktet och det hänger lite här och där och den biten kunde jag förstås vara utan. Men jag har funnit råd: En undergörande ansiktskräm som i ett nafs gör mig 25 år yngre och jämnårig med döttrarna.

Nej, jag har inte köpt den själv. Jag fick den i julklapp av min syster som tyckte att storasyrran behövde en uppfräschning. Vi bytte klappar några dagar innan jul och jag tjuvöppnade paketet dagen före julafton. Där stod att finna en ansiktskräm och det är alltid bra att ha.

− Tack för julklappen, sa jag till syrran när vi pratades vid på julafton.

− Förstod du vad det var? undrade hon.

− En ansiktskräm, svarade jag sanningsenligt.

− Sant, intygade syrran. Men det är ingen vanlig kräm, det är en Askungekräm som lyfter och stramar åt och som är helt fantastisk.

Att det finns sådana krämer hade jag förstås ingen aning om. Jag köper som regel till mina vanliga krämer som jag tycker fungerar bra. Men jag håller mig till det jag begriper – jag har inte ens fått riktig kläm på hur rengöringskrämen som äldsta dottern gav mig i Mors dags-present förra året fungerar.

Men den har en given plats i necessären och fick följa med till yngsta dottern i Norge där vi firade jul. Och det var ju tur, för äldsta dottern nyttjar dylika ting och vet uppenbarligen hur den ska brukas. Nu hade hon glömt sin hemma och trodde förstås att lillasyster hade en i gömmorna.

− Har du rengöringskräm att låna ut? frågade hon yngsta dottern.

− Nej, jag använder inte sådant, svarade yngsta dottern.

− Men jag har, sa jag triumferande. Jag har fått den av dig, men vet inte riktigt hur man använder den.

− Du får gärna låna den.

Mycket mer sagt om rengöringskräm blev inte just då. Äldsta dottern tog en klick och den rengjorde förstås varenda por utan att jag begrep hur. Men när jag på julafton hade syrran på tråden passade jag på att fråga om den krämen också.

− Hur använder man en rengöringskräm? undrade jag.

 − När jag har försökt har det mest blivit en geggig massa i ansiktet.

 − Du måste ta lite vatten också, fnittrade syrran.

− Nu fick du lära dig det med, tillade hon.

Sedan var det det där med Askungekrämen. Jag insåg att den inte var att smeta in den hur som helst och jag tillkallade expertisen i form av syrran. Då fick jag klart för mig att den skulle läggas på ovanför dagkrämen och simsalabim skulle rynkorna vara ett minne blott.

Det är ju aldrig farligt att försöka och jag provade hemma i badrummet. Och tro´t eller ej, krämen fungerade. På ett helt fantastiskt sätt stramade den åt huden och jag såg inte en dag äldre ut än 56. Undrar vad de stoppat i den, denna krämernas kräm?

Nu nyttjar jag inte krämen varje dag – det finns ju gränser för ungdomligheteten. Och det gäller att bruka den med måtta, vem vet vad som händer om man tar den för ofta? Jag kanske blir tagen för lillasyster till mina egna döttrar…