Inlägg · Kåseri

Fram för nya traditioner

Helgerna är över, tomtarna har åkt upp på vinden och återstår nu gör endast de  tomtar som alltid finns på loftet. Det är en fröjd att plocka fram julsakerna, men fruktansvärt tråkigt att plocka bort dem. Efter julgransplundringen unnade jag mig dock en bukett tulpaner, samtidigt som jag summerade jul och nyår.

Julhelgen tillbringade vi utomlands. Ja, vi reste inte så värst långt bort, vi åkte till Norge där yngsta dottern bor med sin lilla familj och fick faktiskt uppleva en vit jul. Vi har alltid flängt runt på jularna – förr var det farmor och mormor som fick besök, sedan svågern och svägerskan och syrran, men det har alltid blivit några sena timmar hemma på Visingsö med kärnfamilj och julklappsöppning.

Men nu var det slut med det. Yngsta dottern som är nybliven mamma hade andra planer.

− Vi vill inte åka så långt med Tuva, förkunnade hon. Vi vill fira jul i Norge och vi vill att ni kommer hit.

I vissa fall är traditioner till för att brytas och vi valde då att packa bilen full med julmat och klappar och bege oss till grannlandet. Där gnistrade snön och granen stod grön och grann i stugan.

Vi fick en fin och stämningsfull julafton, men på juldagen brakade det loss. Efter avslutad kalkonmiddag fick svärsonen plötsligt ont i magen och gick och la sig en stund. Sedan dröjde det inte så värst länge innan han kom rusande genom huset på väg mot toan. Vinterkräksjukan hade golvat honom och jag började genast tjoa om vitpeppar.

− Har ni vitpeppar hemma? undrade jag som tror på gamla huskurer, men yngsta dottern skakade på huvudet.

− Jag har rosépeppar, svarade hon. Tror du det hjälper?

Det trodde jag nu inte. Hade bara en from förhoppning om att vi andra skulle vara immuna mot detta virus, vilket jag läst att man faktiskt kan vara. Men så var nu inte fallet.

Svärsonen tillbringade hela kvällen på toan. Och framåt morgontimmarna mot annandagen var det äldsta dotterns tur. Hon var fruktansvärt trött när natten övergått i dag och ville helst sova. Vi hade planerat att åka hem på annandagen och lyckades övertyga äldsta dottern om att detta skulle gå. Hon skulle få vila flera timmar innan vi gav oss iväg och sedan kunde hon få sitta och sova i bilen.

Yngsta dottern var dock skeptisk.

− Tänk om du eller pappa blir sjuka på vägen? sa hon snusförnuftigt.

− Det är nog ingen fara, svarade jag. Vi kanske är immuna mot vinterkräksjukan.

Alltså lastade vi bilen med alla väskor och klappar vi fått – fast beslutna att åka runt 17.00 för att hinna med sista färjan till Visingsö. Vi hade precis fått på oss jackorna och kramat om varandra när maken blev blek om nosen.

− Jag har ont i magen och måste på toa, sa han, varefter han kastade sig upp för trapporna.

Jag och äldsta dottern vände och gick in i huset.

− Pappa är dålig, så vi checkar in igen, sa jag till yngsta dottern. Vi får nog stanna en natt till.

− Vilken tur att ni inte hann iväg, suckade hon.

Maken var magsjuk hela kvällen och en bit inpå natten, och framåt småtimmarna var det min tur att hänga över toastolen. Immun var jag alltså inte och jag var fruktansvärt trött när natten övergått i dag.

Men vi bestämde oss ändå för att köra hem. Äldsta dottern och maken hade piggnat till och det blev jag som satt och sov i baksätet under resan. Och när de andra ville köpa pizza i Gränna var jag fullt nöjd med blåbärssoppa.

Nej, aldrig ska vi glömma julen 2019. Det är så härligt med nya traditioner!

Inlägg · Kåseri

Det finns gränser för empati

Det är synd om dem på Skatteverket och för allan del även de som jobbar på andra inrättningar där vi får sitta i telefonköer och vänta på att det ska bli vår tur. Jag tror inte att det är särskilt många som bryr sig om hur dessa handläggare eller teleoperatörer egentligen mår.

Själv är jag ivrig anhängare av det personliga samtalet och föredrar många gånger telefonen framför att skicka mejl, men jag vet att vi är en ständigt krympande skara som delar den uppfattningen. Och tvingas vi då sitta i telefonkö blir vi superstressade och känner hur dyrbara sekunder och minuter försvinner all världens väg.

Vi har våra döttrar på håll och jag är noga med att prata med dem i telefon istället för att mejla eller skicka sms. Jag vill helt enkelt höra på deras röster att allt är okey och det har jag präntat in i de små liven. Vi pratar inte varje dag, det brukar bli ett par tre gånger i veckan, och då stämmer vi av stort och smått. Exempelvis då hur krångligt det kan vara att komma fram till handläggaren på Skatteverket.

Yngsta dottern bor i Norge och för en tid sedan var hon tvungen att kontakta Skatteverket i Sverige. Vet inte riktigt vad det handlade om men förmodar att det var ett rent rutinärende. Mig veterligen har hon inget otalt med myndigheten, men hon var tvungen att ringa dit och det dög inte med att skicka mejl.

En liten stund tidigare hade jag förklarat för henne hur roligt det var att få prata med henne och höra hennes glada stämma och att telefonen många gånger överträffar både sms och mejl, då man faktiskt hör hur folk mår.

− Förstår, suckade dottern, men nu var det Skatteverket jag skulle ringa till. Jag bryr mig väl inte om hur de på Skatteverket mår…

− Tål att höra, svarade jag och tänkte för mig själv: ”Det finns ju gränser för den empati man försökte skicka med sina barn redan med modersmjölken”.

Tydligen har jag inte talat så kärleksfullt om Skatteverket under barnens uppväxt och det får väl ses som en brist i mina moderliga omsorger. Men de är värda all respekt för precis som de flesta andra försöker de bara sköta sitt jobb. Och detta gäller förstås alla andra som jobbar i kundtjänster där folk får köa för att komma fram och kan låta nog så irriterade på rösten när det äntligen blir deras tur.

Men dessa telefonister är ett härdat släkte som inte så sällan avslutar samtalet med ett: ”Ha en bra dag”.  Och vad svarar vi då? I bästa fall blir det ett ”tack”.

Tänkte på det när jag själv hamnade i en enormt lång telefonkö då jag nyligen blev av med min plånbok och skulle spärra bankkorten. Där rann tiden i väg och när jag väntat över en halvtimma hade mitt ihopsamlade tålamod nästan försvunnit och jag började inse vitsen med att skicka mejl – vilket inte hade fungerat i det här fallet.

Men när det äntligen var min tur möttes jag av en trevlig mansröst som gjorde vad han kunde för att hjälpa mig. Och då var min irritation som bortblåst.

− ”Ha en fortsatt bra dag”, sa han som avslutning och jag önskade honom detsamma.

Nu blev vi väl inte vänner för livet, men han gjorde ett bra jobb och avsaknaden av plånboken kändes genast lite mindre tung. Att det finns många, många fler som behövde spärra sina kort samma dag kunde ju inte han rå för. Och alla hade nog inte samma tur som jag – min plånbok återfanns i bilen där den trillat ner och gömt sig under sätet och hittades av min man.

− Vilken lycka, sa jag till min sakletare. ”Visserligen fick jag sitta i telefonkö över en halvtimma och korten spärrades till ingen nytta”. ”Men resten av dagen bli nog bra, för det önskade han på banken”.

Nej, fram för mer empati till ”utsatta grupper” – särskilt dem på Skatteverket.    

Inlägg · Kåseri

Mångalen eller ”Därför kokar jag aldrig knäck”

− Vad gör du? frågade äldsta dottern då hon ringde häromkvällen.

− Skriver julkort, tittar på månen och är lite lagom mångalen, svarade jag sanningsenligt.

− Är det fullmåne? undrade hon då.

− Nej, det är det först om några dagar, sa jag. Men det är ju bra att förbereda sig lite.

Hon fnittrade till och kanske tänkte vi samma tanke: Ett knäckkok för många Herrans år sedan då barnen var små som slutade i ren katastrof då mor i huset miste både sans och vett och blev spritt språngande galen. Säkert var det fullmåne då också…

Jag menade så väl och ville skapa julstämning hemma i köket. Jag var då en dubbelarbetande, lagom stressad småbarnsmor som fått ledigt en eftermiddag, och givetvis skulle dessa timmar användas till julpyssel.

− Vi kokar knäck, sa jag till töserna och de var genast med på noterna.

Små knäckformar sattes ut på en bricka, mandel hackades och mandel, socker och sirap blandades till i min stora gjutjärnsgryta. Av någon bekant hade jag fått höra att en stekgryta var bäst att använda när man kokade knäck och jag följde rådet. Jag var liksom novis på området, jag hade aldrig förr kokat knäck, men någon gång ska ju vara den första.

Jag rörde lugnt i knäckmassan som skulle koka upp och sedan koka ett antal minuter. Så långt gick allt bra och de små älsklingarna följde mammas övningar vid spisen, uppflugna på var sin bänk. Och mor fick något änglalikt i blicken, snart skulle knäcken vara klar och redo att skedas upp i de färgglada formarna.

Men något gick snett och jag har aldrig blivit klok på vad det egentligen var. Men den kokande massan som skulle bli till lagom seg knäck hade inom loppet av bara några sekunder förvandlats till en stenhård klump som smetat sig in i min gjutjärnsgryta och som inte gick att få loss, hur mycket jag än försökte.

Jag försökte skrapa mot kanterna men knäckmassan vägrade lämna grytan och jag såg framför mig en katastrofal jul: Ingen knäck och ingen gjutjärnsgryta. Det änglalika som tidigare prytt mitt ansikte var som bortblåst och istället tog demonerna mig i besittning. Jag gapade, skrek och svor och mina små änglar flydde i vild panik in på toaletten. Visserligen hade de sett sin mor arg förr, men inte riktigt på det viset.

Då – just då – ringde telefonen. Jag samlade ihop mig och svarade och som tur var, var det mamma.

− Vad gör ni? undrade hon.

− Försöker koka knäck, svarade jag som fortfarande kokade ikapp med knäcken. Men det går åt h-e. Nu har ungarna stängt in sig på toan och jag har förstört gjutjärnsgrytan.

Mor visste råd. Hon uppmanade mig att lugna ner mig, hämta barnen och hälla varmt vatten i grytan. Med ens blev jag mitt vanliga jag och telningarna kom ut självmant när de förstod att det var mormor som ringde. Och på kvällen ringde maken som befann sig i Stockholm och som lovade ta sig an grytan när han kom hem.

Nej, det blev ingen knäck det året och inget annat år heller. Istället gjorde vi marsipangodis och lite annat smått och gott och det håller jag mig till än i dag. Tänker rulla Mozartkulor och Bountykulor och doppa i choklad och ta med till Norge där yngsta dottern och hennes familj är bosatt och där vi ska fira jul i år.Av hänsyn till nära och kära blir det ingen knäck, det var en gång och aldrig mer. Men säkert var det fullmånens fel – jag var helt enkelt mångalen.

Inlägg · Kåseri

Hos frissan

Det är inne att vara grå, men själv har jag inte riktigt anammat det nya hårmodet. Jag föredrar att vara den blondin jag alltid har varit och besöker frissan regelbundet för att få några ljusa slingor i mitt numera råttfärgade hår. Och det är alltid lika skönt att slå sig ner i frisörstolen och bli lite ompysslad de cirka två timmar som behandlingen tar med färgning och klippning.

Min frisör har blivit en god vän till mig och medan hon tar sig an min kalufs ventilerar vi stort och smått. När jag så får sitta under torkhuven brukar jag bläddra lite i Hänt Extra för att ta del av det senaste skvallret. En tidning jag aldrig skulle köpa, men hos frissan läser jag den…

− Vill du ha några andra tidningar? brukar frissan fråga.

− Nej, svarar jag då. Det räcker med den här, varpå jag slaskar i mig om kändisarnas romanser, skilsmässor och barnafödande och allt vad det nu kan vara.

När jag nyligen besökte salongen i Gränna hade jag som vanligt fått delar av håret insvept i folie och satt där och väntade på att bli en lagom blekt blondin. Frisören kämpade med mina testar när dörren plötsligt öppnades och en man steg in. Han hade kepsen långt nerdragen och min frissa hejade glatt på honom.  Jag förstod att han var kund på salongen och att de kände varandra.

− Hejsan, log hon. Vad kan vi hjälpa dig med i dag?

Så långt tog jag ingen särskild notis om nykomlingen, utan bläddrade lugnt vidare i min skvallerblaska. Men när han gick fram till min frisör och började föra ett samtal i viskande ton vaknade nyfikenheten och jag, hemska människa, låtsades läsa men satt och tjuvlyssnade.

− Det har hänt något hemskt väste mannen. Jag duschade och tvättade håret, men tog fel tub och har använt min frus hårfärgning. Kan ni hjälpa mig?

− Hur ser du ut? frågade min frisör och hennes kollega som snabbt kom till undsättning.

Jag fick böja mig lite bakåt för att se när mannen – om än motvilligt – tog av sig kepsen och förevisade ett lilafärgat hår. Både frisörerna och jag hade sett det vi ville se och de bad honom vänta fem minuter medan de hade rådslag om hur den lila färgen lämpligen skulle kunna tas bort.

− Jag ska ju träffa kunder i dag och kan inte se ut så här, viskade mannen som återigen hade tagit på sig kepsen.

Jag förstod honom och det gjorde frisörerna också. Det lilafärgade håret var mer originellt än vackert och han ombads vänta en stund, varefter min frisörs kollega skulle ta hand om honom.

Det är bara att erkänna: Jag hade släppt Hänt Extra och följde med spänning detta stycke vardagsdramatik som var långt mer spännande än allt skvaller i världen. Men jag bläddrade förstås lite förstrött i tidningen för att inte ge sken av att sitta där och tjuvlyssna.

Snart var det dags för mig att gå till shamponeringen och lite smått orolig undrade jag över vilken kulör mitt eget hår skulle ha? Tänk om det också blev lila… Men när färgen sköljdes ut var det blont, precis som jag hade tänkt mig.

Jag skulle därefter klippas och medan frisören jobbade med saxen noterade jag att frisör nummer två nu skulle avlägsna mannens lila färg. Riktigt vad hon blandade till har jag ingen aning om, men hon tvättade och sköljde medan jag satt där och kikade mellan speglarna.

− Kan du sitta lite mer rakt? sa min frisör och då kunde jag inte längre följa dramat, vilket jag tyckte var lite tråkigt. Jag ville så gärna se hur det gick för mannen.

Men min nyfikenhet stillades då han reste sig. All lila färg var borta, han stoltserade nu med tinningarnas grå charm och kunde slänga kepsen all världens väg. Det kostade honom förstås en slant, men säkert var det väl använda pengar.

− Tänk så olika det kan vara, sa jag till frissan. Jag betalar för att få lite färg i håret och slippa det grå, medan andra pröjsar för att få tillbaka sina gråa strån.

Men grått är tveklöst snyggare än lila.  

Inlägg · Kåseri

Rent mjöl i påsen

Det händer att jag bakar och då behövs som regel vetemjöl. I alla fall om man ska svänga ihop en marmorerad kaka. Längtan efter just marmorerad kaka växte sig stark för ett litet tag sedan och jag bestämde mig för att stilla begäret och vispa ihop smeten.

Kollade så om jag hade alla ingredienser hemma men upptäckte att vetemjölet nästan var slut. Jag skulle ändå bort och handla i vår närbutik så det var bäst att köpa hem en påse mjöl också.

Jag begav mig till affären, plockade ihop mina varor och lade sedan upp dem på bandet.

− Ska du hem och baka? sade den trevliga säljaren som nästan alltid har tid för lite småprat.

− Jajamän, svarade jag. Jag ska baka marmorerad kaka, det tycker jag är gott.

Jag betalade för kalaset och lade sedan varorna i min medhavda kasse. Mjölet satte jag i botten eftersom det var tyngst och annars skulle ha krossat gurkan, tomaterna och andra livsmedel.

Tog mig sedan hem, redo att vispa till kaksmeten. Men när jag skulle plocka upp varorna upptäckte jag att hela kassen var full med mjöl. På min prima vetemjölspåse fanns ett hål och under transporten hem hade en del av mjölet behagat rymma från påsen och ta min kasse i besittning.

Det var liksom bara att gilla läget och torka kasse och matvaror rena från mjöl. Min marinblå plånbok hade också fått sig en dos av vetemjöl och jag rengjorde även den.

Efter detta saneringsarbete kände jag mig skapligt nöjd med mig själv och ganska så klimatsmart. Jag åkte inte iväg till affären för att byta påse och låta resterande innehåll hamna bland butikens sopor. Jag tejpade ihop påsen, ställde in den i skåpet och tröstade mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen.

Det kom något annat emellan, det blev inget kakbak den dagen. Mjölet stod där det stod, men gjorde sig ändå påmint dagen efter då jag på nytt uppsökte vår fina butik för att inhandla livets nödtorft. När jag skulle dra mitt medlemskort ville det inte vara med.

Jag drog flera gånger utan resultat och provade sedan med att dra över magnetremsan med handen. Och tänkt, det hjälpte. Jag fick mina poäng och skulle sedan göra rätt för mig med bankkortets hjälp. Men inte heller det fungerade. Jag gnuggade chipet för allt vad jag var värd och till slut kunde mina pengar flyga ut i rymden och landa i butikens kassaapparat.

Vad detta berodde på? Vetemjölet, förstås. Jag hade ju rengjort både kasse och plånbok, men att mjölet också skulle ha smugit sig in i plånboken i ett försök att hindra mig från att göra affärer hade jag ingen tanke på.  Det var bara att ta sig hem igen och torka av korten så de skulle vara mer samarbetsvilliga nästa gång jag handlade.

Skred så till verket. Korten gjordes fria från mjöl och än en gång tröstade jag mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen. Det var åtminstone vad jag trodde – nästa gång jag skulle handla upprepades proceduren och jag fick gnugga korten några extra gånger innan jag kunde betala. Och hemma i köket stod den igentejpade mjölpåsen i väntan på kakbaket.

En eftermiddag var det dags. Jag plockade fram det jag behövde och började måtta upp mjölet. Då upptäckte jag den. En liten skalbagge kröp omkring, omgiven av vitt mjöl. Vad den hade i mitt mjöl att göra begrep jag inte riktigt, varpå den snabbt förpassades till härligheten.

Och då – men först då – begav jag mig till butiken för att utkräva en ny påse vetemjöl. Påsen tog jag med mig, det var ju tänkbart att den lille krabaten hade fler kompisar som också levde loppan i mjölet och att innehållet behövde analyseras.

I vår närbutik blev det stor uppståndelse.

− Hade jag fotat skalbaggen? undrade säljarna.

− Nej, svarade jag sanningsenligt. Jag tog snabbt död på den och spolade ner den på toan

Det tyckte säljarna var synd, de hade väl också velat se min lille kompis. Men att krypet skulle agera fotomodell innan avrättningen hade jag ingen tanke på, jag ville bara få bort den. De fick nöja sig med påsen som jag hade med mig och som efter noggranna undersökningar visade sig vara fri från småkryp.

Givetvis fick jag en ny mjölpåse samt några kloka ord på vägen:

− Glöm inte att fota om du mot all förmodan skulle vara med om något liknande, sa föreståndaren som förstås var informerad.

Jag lovade då att fortsättningsvis ha kameran i beredskap, varefter jag åkte hem och bakade marmorerad kaka. Den blev god och det kan ju bero på att jag äntligen hade rent mjöl i påsen.

Inlägg · Kåseri

Det penninglösa samhället

Jag har länge närt en dröm om ett penninglöst samhälle där vi byter varor mot tjänster. Nu vet jag hur detta funkar i praktiken och svaret är: inget vidare. Jag testade nyligen modellen då jag begav mig till Gränna vårdcentral för att ta prover. Väl framme upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma…

Jag åkte från Visingsö med 7.25-färjan och var liksom hungrig redan från starten. Proverna skulle tas på fastande mage och efter besöket på vårdcentralen hade jag bespetsat mig på en god fika i Gränna samt att jag tänkt uträtta några ärenden. Men jag såg detta fladdra all världens väg då jag anlände till vårdcentralen och kollade väskan. Plånboken var borta och låg förstås i den väska som jag inte hade med mig.

Huvudet gick igång snabbare än en raket. Det var väl bara att vrålhungrig åka ner till hamnen och invänta nästa färja hem. Den skulle gå 9.30 och jag räknade blixtsnabbt ut att väntetiden för mig och min kurrande mage skulle bli en och en halv timma. På den tiden skulle jag nog dö av svält, hann jag tänka innan det blev min tur i kön.

Jag kände mig både slarvig och skamsen när jag redogjorde för mitt nödläge. Jag saknade både betalkort och legitimation och någon åderlåtning var väl inte att tänka på?

Ingen fara, sa sköterskan och log ett varmt och tröstande leende. Vi löser det i alla fall, vi tar det på faktura bara jag får ditt personnummer.

Snällt rabblade jag upp siffrorna och hon hittade mig på datorn. Jag satte mig så i väntrummet och medan jag väntade på att bli stucken ringde jag maken som är en fena på att finna lösningar på det mesta. Men jag trodde inte att han skulle kunna hjälpa mig den här gången – utan plånbok kommer man inte långt i Gränna och att jag, som dessutom skulle vara tappad på blod, skulle kunna få något i magen innan jag kom hem såg jag som uteslutet.

Men maken visste faktiskt råd när det gällde att hålla svälten stången:

– Åk upp till Haglunds, föreslog han. Där tar de säkert swish, för telefonen har du ju med dig i alla fall…

Så långt hade jag inte tänkt. Visserligen har jag swish men är absolut ingen van swishare. Men nu drev hungern mig till att i alla fall göra ett försök och efter provtagningen styrde jag kosan mot Haglunds.

Tar ni swish?  frågade jag och försökte låta världsvan på rösten, trots att jag kände mig som ett ufo som precis hade nedstigit på planeten jorden.

Ja, det gör vi, svarade expediten och log vänligt mot mig.

 Då tvingades jag retirera och det världsvana byttes mot något mycket osäkert.

Jag har swish men vet inte riktigt hur det fungerar, sa jag. Men det är mitt enda sätt att betala – jag har glömt plånboken hemma och är hur hungrig som helst.

Vi hjälps åt, sa expediten som var ett under av serviceinriktning och empati. Ta du kaffet och mackan så länge, så kommer jag till ditt bord. 

Efter lite krånglande fram och tillbaka lyckades hon få mitt swish att fungera och det enda jag behövde göra var att slå in min kod. Det klarade jag faktiskt och sällan har väl en kopp kaffe och en fralla smakat så gott.

De planerade ärendena fick givetvis anstå, istället tog jag färjan hem men saknade förstås giltig biljett. Den låg ju i plånboken. När matrosen skulle ta betalt fick jag vackert förklara för honom också, samt ställde frågan om denna tjuvåkning var liktydig med avstigning mittsjöss?
– Jag säger till, log han till svar.

Men jag fick följa med till öá och väl hemma blev det ett kärt återseende. I min andra väska låg plånboken och väntade på mig och det var bara att konstatera: Vi har en bit kvar till det penninglösa samhället, men kommer ganska långt utan plånbok…