Inlägg · Kåseri

Hos frissan

Det är inne att vara grå, men själv har jag inte riktigt anammat det nya hårmodet. Jag föredrar att vara den blondin jag alltid har varit och besöker frissan regelbundet för att få några ljusa slingor i mitt numera råttfärgade hår. Och det är alltid lika skönt att slå sig ner i frisörstolen och bli lite ompysslad de cirka två timmar som behandlingen tar med färgning och klippning.

Min frisör har blivit en god vän till mig och medan hon tar sig an min kalufs ventilerar vi stort och smått. När jag så får sitta under torkhuven brukar jag bläddra lite i Hänt Extra för att ta del av det senaste skvallret. En tidning jag aldrig skulle köpa, men hos frissan läser jag den…

− Vill du ha några andra tidningar? brukar frissan fråga.

− Nej, svarar jag då. Det räcker med den här, varpå jag slaskar i mig om kändisarnas romanser, skilsmässor och barnafödande och allt vad det nu kan vara.

När jag nyligen besökte salongen i Gränna hade jag som vanligt fått delar av håret insvept i folie och satt där och väntade på att bli en lagom blekt blondin. Frisören kämpade med mina testar när dörren plötsligt öppnades och en man steg in. Han hade kepsen långt nerdragen och min frissa hejade glatt på honom.  Jag förstod att han var kund på salongen och att de kände varandra.

− Hejsan, log hon. Vad kan vi hjälpa dig med i dag?

Så långt tog jag ingen särskild notis om nykomlingen, utan bläddrade lugnt vidare i min skvallerblaska. Men när han gick fram till min frisör och började föra ett samtal i viskande ton vaknade nyfikenheten och jag, hemska människa, låtsades läsa men satt och tjuvlyssnade.

− Det har hänt något hemskt väste mannen. Jag duschade och tvättade håret, men tog fel tub och har använt min frus hårfärgning. Kan ni hjälpa mig?

− Hur ser du ut? frågade min frisör och hennes kollega som snabbt kom till undsättning.

Jag fick böja mig lite bakåt för att se när mannen – om än motvilligt – tog av sig kepsen och förevisade ett lilafärgat hår. Både frisörerna och jag hade sett det vi ville se och de bad honom vänta fem minuter medan de hade rådslag om hur den lila färgen lämpligen skulle kunna tas bort.

− Jag ska ju träffa kunder i dag och kan inte se ut så här, viskade mannen som återigen hade tagit på sig kepsen.

Jag förstod honom och det gjorde frisörerna också. Det lilafärgade håret var mer originellt än vackert och han ombads vänta en stund, varefter min frisörs kollega skulle ta hand om honom.

Det är bara att erkänna: Jag hade släppt Hänt Extra och följde med spänning detta stycke vardagsdramatik som var långt mer spännande än allt skvaller i världen. Men jag bläddrade förstås lite förstrött i tidningen för att inte ge sken av att sitta där och tjuvlyssna.

Snart var det dags för mig att gå till shamponeringen och lite smått orolig undrade jag över vilken kulör mitt eget hår skulle ha? Tänk om det också blev lila… Men när färgen sköljdes ut var det blont, precis som jag hade tänkt mig.

Jag skulle därefter klippas och medan frisören jobbade med saxen noterade jag att frisör nummer två nu skulle avlägsna mannens lila färg. Riktigt vad hon blandade till har jag ingen aning om, men hon tvättade och sköljde medan jag satt där och kikade mellan speglarna.

− Kan du sitta lite mer rakt? sa min frisör och då kunde jag inte längre följa dramat, vilket jag tyckte var lite tråkigt. Jag ville så gärna se hur det gick för mannen.

Men min nyfikenhet stillades då han reste sig. All lila färg var borta, han stoltserade nu med tinningarnas grå charm och kunde slänga kepsen all världens väg. Det kostade honom förstås en slant, men säkert var det väl använda pengar.

− Tänk så olika det kan vara, sa jag till frissan. Jag betalar för att få lite färg i håret och slippa det grå, medan andra pröjsar för att få tillbaka sina gråa strån.

Men grått är tveklöst snyggare än lila.  

Inlägg · Kåseri

Rent mjöl i påsen

Det händer att jag bakar och då behövs som regel vetemjöl. I alla fall om man ska svänga ihop en marmorerad kaka. Längtan efter just marmorerad kaka växte sig stark för ett litet tag sedan och jag bestämde mig för att stilla begäret och vispa ihop smeten.

Kollade så om jag hade alla ingredienser hemma men upptäckte att vetemjölet nästan var slut. Jag skulle ändå bort och handla i vår närbutik så det var bäst att köpa hem en påse mjöl också.

Jag begav mig till affären, plockade ihop mina varor och lade sedan upp dem på bandet.

− Ska du hem och baka? sade den trevliga säljaren som nästan alltid har tid för lite småprat.

− Jajamän, svarade jag. Jag ska baka marmorerad kaka, det tycker jag är gott.

Jag betalade för kalaset och lade sedan varorna i min medhavda kasse. Mjölet satte jag i botten eftersom det var tyngst och annars skulle ha krossat gurkan, tomaterna och andra livsmedel.

Tog mig sedan hem, redo att vispa till kaksmeten. Men när jag skulle plocka upp varorna upptäckte jag att hela kassen var full med mjöl. På min prima vetemjölspåse fanns ett hål och under transporten hem hade en del av mjölet behagat rymma från påsen och ta min kasse i besittning.

Det var liksom bara att gilla läget och torka kasse och matvaror rena från mjöl. Min marinblå plånbok hade också fått sig en dos av vetemjöl och jag rengjorde även den.

Efter detta saneringsarbete kände jag mig skapligt nöjd med mig själv och ganska så klimatsmart. Jag åkte inte iväg till affären för att byta påse och låta resterande innehåll hamna bland butikens sopor. Jag tejpade ihop påsen, ställde in den i skåpet och tröstade mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen.

Det kom något annat emellan, det blev inget kakbak den dagen. Mjölet stod där det stod, men gjorde sig ändå påmint dagen efter då jag på nytt uppsökte vår fina butik för att inhandla livets nödtorft. När jag skulle dra mitt medlemskort ville det inte vara med.

Jag drog flera gånger utan resultat och provade sedan med att dra över magnetremsan med handen. Och tänkt, det hjälpte. Jag fick mina poäng och skulle sedan göra rätt för mig med bankkortets hjälp. Men inte heller det fungerade. Jag gnuggade chipet för allt vad jag var värd och till slut kunde mina pengar flyga ut i rymden och landa i butikens kassaapparat.

Vad detta berodde på? Vetemjölet, förstås. Jag hade ju rengjort både kasse och plånbok, men att mjölet också skulle ha smugit sig in i plånboken i ett försök att hindra mig från att göra affärer hade jag ingen tanke på.  Det var bara att ta sig hem igen och torka av korten så de skulle vara mer samarbetsvilliga nästa gång jag handlade.

Skred så till verket. Korten gjordes fria från mjöl och än en gång tröstade jag mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen. Det var åtminstone vad jag trodde – nästa gång jag skulle handla upprepades proceduren och jag fick gnugga korten några extra gånger innan jag kunde betala. Och hemma i köket stod den igentejpade mjölpåsen i väntan på kakbaket.

En eftermiddag var det dags. Jag plockade fram det jag behövde och började måtta upp mjölet. Då upptäckte jag den. En liten skalbagge kröp omkring, omgiven av vitt mjöl. Vad den hade i mitt mjöl att göra begrep jag inte riktigt, varpå den snabbt förpassades till härligheten.

Och då – men först då – begav jag mig till butiken för att utkräva en ny påse vetemjöl. Påsen tog jag med mig, det var ju tänkbart att den lille krabaten hade fler kompisar som också levde loppan i mjölet och att innehållet behövde analyseras.

I vår närbutik blev det stor uppståndelse.

− Hade jag fotat skalbaggen? undrade säljarna.

− Nej, svarade jag sanningsenligt. Jag tog snabbt död på den och spolade ner den på toan

Det tyckte säljarna var synd, de hade väl också velat se min lille kompis. Men att krypet skulle agera fotomodell innan avrättningen hade jag ingen tanke på, jag ville bara få bort den. De fick nöja sig med påsen som jag hade med mig och som efter noggranna undersökningar visade sig vara fri från småkryp.

Givetvis fick jag en ny mjölpåse samt några kloka ord på vägen:

− Glöm inte att fota om du mot all förmodan skulle vara med om något liknande, sa föreståndaren som förstås var informerad.

Jag lovade då att fortsättningsvis ha kameran i beredskap, varefter jag åkte hem och bakade marmorerad kaka. Den blev god och det kan ju bero på att jag äntligen hade rent mjöl i påsen.

Inlägg · Kåseri

Det penninglösa samhället

Jag har länge närt en dröm om ett penninglöst samhälle där vi byter varor mot tjänster. Nu vet jag hur detta funkar i praktiken och svaret är: inget vidare. Jag testade nyligen modellen då jag begav mig till Gränna vårdcentral för att ta prover. Väl framme upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma…

Jag åkte från Visingsö med 7.25-färjan och var liksom hungrig redan från starten. Proverna skulle tas på fastande mage och efter besöket på vårdcentralen hade jag bespetsat mig på en god fika i Gränna samt att jag tänkt uträtta några ärenden. Men jag såg detta fladdra all världens väg då jag anlände till vårdcentralen och kollade väskan. Plånboken var borta och låg förstås i den väska som jag inte hade med mig.

Huvudet gick igång snabbare än en raket. Det var väl bara att vrålhungrig åka ner till hamnen och invänta nästa färja hem. Den skulle gå 9.30 och jag räknade blixtsnabbt ut att väntetiden för mig och min kurrande mage skulle bli en och en halv timma. På den tiden skulle jag nog dö av svält, hann jag tänka innan det blev min tur i kön.

Jag kände mig både slarvig och skamsen när jag redogjorde för mitt nödläge. Jag saknade både betalkort och legitimation och någon åderlåtning var väl inte att tänka på?

Ingen fara, sa sköterskan och log ett varmt och tröstande leende. Vi löser det i alla fall, vi tar det på faktura bara jag får ditt personnummer.

Snällt rabblade jag upp siffrorna och hon hittade mig på datorn. Jag satte mig så i väntrummet och medan jag väntade på att bli stucken ringde jag maken som är en fena på att finna lösningar på det mesta. Men jag trodde inte att han skulle kunna hjälpa mig den här gången – utan plånbok kommer man inte långt i Gränna och att jag, som dessutom skulle vara tappad på blod, skulle kunna få något i magen innan jag kom hem såg jag som uteslutet.

Men maken visste faktiskt råd när det gällde att hålla svälten stången:

– Åk upp till Haglunds, föreslog han. Där tar de säkert swish, för telefonen har du ju med dig i alla fall…

Så långt hade jag inte tänkt. Visserligen har jag swish men är absolut ingen van swishare. Men nu drev hungern mig till att i alla fall göra ett försök och efter provtagningen styrde jag kosan mot Haglunds.

Tar ni swish?  frågade jag och försökte låta världsvan på rösten, trots att jag kände mig som ett ufo som precis hade nedstigit på planeten jorden.

Ja, det gör vi, svarade expediten och log vänligt mot mig.

 Då tvingades jag retirera och det världsvana byttes mot något mycket osäkert.

Jag har swish men vet inte riktigt hur det fungerar, sa jag. Men det är mitt enda sätt att betala – jag har glömt plånboken hemma och är hur hungrig som helst.

Vi hjälps åt, sa expediten som var ett under av serviceinriktning och empati. Ta du kaffet och mackan så länge, så kommer jag till ditt bord. 

Efter lite krånglande fram och tillbaka lyckades hon få mitt swish att fungera och det enda jag behövde göra var att slå in min kod. Det klarade jag faktiskt och sällan har väl en kopp kaffe och en fralla smakat så gott.

De planerade ärendena fick givetvis anstå, istället tog jag färjan hem men saknade förstås giltig biljett. Den låg ju i plånboken. När matrosen skulle ta betalt fick jag vackert förklara för honom också, samt ställde frågan om denna tjuvåkning var liktydig med avstigning mittsjöss?
– Jag säger till, log han till svar.

Men jag fick följa med till öá och väl hemma blev det ett kärt återseende. I min andra väska låg plånboken och väntade på mig och det var bara att konstatera: Vi har en bit kvar till det penninglösa samhället, men kommer ganska långt utan plånbok…