Kåseri · Okategoriserade

Att göra en groda

Jag är inte så mycket för att bifoga en ”smilis”, eller dess raka motsats, när jag mejlar eller skickar sms. Det är inte så att jag har något emot dessa glada tillrop. Jag tycker det är rätt trevligt när kompisar och ibland andra bekanta avslutar meddelandet med en liten glad filur eller gör tummen upp.

Vid några tillfällen har jag också fått sura gubbar och de är förstås inte lika roliga att få. Men de vittnar förstås om att jag på något vis lyckats schabbla till det. Man får ta det och lova bot och bättring till nästa gång.

Varför skickar jag själv inte ”emoji”? Ja, det vågar jag knappt inte tala om i dessa tider. Jag vet helt enkelt inte hur man gör… Jag har aldrig lyckats bli ett med min mobil och använder den enbart för telefonsamtal och sms när nöden så kräver. Har inte ens ett passionerat förhållande till sms, jag skriver bara när jag absolut måste.

Kanske bottnar detta i mitt tekniska ointresse i kombination med total obegåvning inom det tekniska området, och detta är ärftligt. Pappa var likadan. Under största delen av sitt yrkesverksamma liv jobbade han som journalist på Jönköpings-Posten och han var den siste av reportrarna som bytte ut skrivmaskinen mot en dator. Ville han behålla jobbet hade han inget val…

Dock har jag dator, men använder den främst som skrivmaskin. Vi samsas skapligt bra, datorn och jag, så länge den uppför sig som den ska. Men blir det minsta problem vrålar jag så det hörs i hela huset:

− Kom och hjälp mig, jag vet inte hur man gör.

Då kommer maken, någon hemmavarande dotter eller svärsonen till undsättning och lyckas snabbt lösa problemet. Men hur de bar sig åt har jag förstås glömt till nästa gång, det går helt enkelt inte in i mitt huvud. Där fastnar så mycket annat som det lätt kan bli då man av naturen begåvats med ett rörigt intellekt.

Detta röriga intellekt har fått mig att spara två skrivmaskiner på vinden. De ska lilla barnbarnet få. Känner att jag i min mormoderliga omsorg vill ingjuta en gnutta nostalgiskt tänkande i denna lilla tös:

− ”Sådana maskiner skrev mormor på när hon började jobba som journalist på dinosauriernas tid”, ska jag säga åt henne.

Men maken fnyser åt mig.”Inte kommer hon att bry sig om skrivmaskiner när det finns mobiler och plattor”, säger han. ”Dessutom går det inte att få tag på färgband”.

− ”Vi får väl se vem av oss som får rätt”, svarar jag.

Men det finns tillfällen då jag önskar att jag kunde mer om teknik, och senast det hände var rätt nyligen. Jag hade gjort en intervju och behövde bestämma tid med ”offret” för plåtning. Det var en man som visade sig vara svår att nå på telefon och jag fick då vara så god att plita lyckats ihop ett litet sms. När jag tryckte på ”sänd” dök det av någon utgrundlig anledning upp en liten grön groda på displayen, och grodan åkte med av bara farten.

− Hjälp, skrek jag, och äldsta dottern kom snabbt ilande.

− Jag har skickat med en liten groda i sms:et till killen jag intervjuat. Vad betyder det?

− Ja, det var ju lite ovanligt, svarade hon. Men det är inget oförskämt, bara en ovanlig emojis.

− Tack och lov, suckade jag. Jag var rädd att det betydde att han skulle dra åt varmare trakter eller något annat oförskämt.

När jag fått kontakt med mannen i fråga, som jag känner sedan förr, bad jag så mycket om ursäkt och förklarade att grodan åkt med av bara farten. Vad han tyckte om saken framgick inte, men förhoppningsvis fick han sig ett gott skratt. Och vid närmare eftertanke ska han faktiskt känna sig hedrad: Visserligen gjorde jag en groda, men han är ju trots allt den förste som fått en emojis av mig.