Att en bilnyckel kan skänka sådan lycka

Det är glest mellan frilansjobben så här i Coronatider och det är ett öde jag delar med alla fria yrkesutövare. Det är svårt att få fram bärande idéer, och har man väl ett bra uppslag är det lång ifrån givet att berörda personer vill träffa en journalist. Rädslan för att bli smittad finns ju där och den är förstås ömsesidig.

Men nyligen besökte jag faktiskt en ung kvinna i Vadstena å tjänstens vägnar. Hon var inte rädd för smittan och jag kände mig trygg och kärnfrisk. Två timmar fick vi tillsammans, men vi tog förstås inga onödiga risker. Vi skakade inte i hand och vi kramade inte varandra. Istället hälsade vi på muslimskt sätt med handen på det egna hjärtat och det gick bra, det också. Och under intervjun satt vi på var sin sida av bordet och mellan varven tvättade vi händerna.

Jag tog alltså inga onödiga risker och kände mig mycket nöjd när vi åkte därifrån. Jag hade fått en bra intervju och fotografen hade tagit fina bilder och eftersom hungern började tränga sig på bestämde vi oss för att luncha i Ödeshög.

− Jag vill ha en sallad, sa jag, mycket bestämt.

− Då tar jag kyckling och ris, sa fotografen.

Vi fick vår mat och var både glada och upprymda över att jobbet hade gått så bra. Vi småpratade glatt under lunchen och glädjen höll i sig när vi åkte mot Gränna. Jag släpptes av i Gränna hamn och skulle sedan ta färjan hem till Visingsö.

Men där på färjan tog det roliga slut. Rent instinktivt stack jag handen i jackfickan och upptäckte till min stora fasa att det endast låg en husnyckel där.

− Men var är bilnyckeln? sa jag högt för mig själv och grävde djupare i fickan där det faktiskt fanns ett hål. Men ingen nyckel.

Som den ordentliga människa jag innerst är, var jag hundra procent säker på att jag lagt båda nycklarna i samma ficka. Hade den månne glidit igenom hålet i fickan och hamnat innanför fodret? Jag tog av mig jackan och kände efter, men bilnyckeln lyste endast med sin frånvaro.

Då vände jag resolut upp och ner på hela väskan, men någon nyckel stod ej att finna. Jag suckade djupt och tusen tankar for runt i huvudet. Jag hade bilen i hamnen på öa´ och insåg att jag nu skulle få gå hem. Det hade jag väl klarat, men jag var trött och hade ingen riktig lust.

Samtidigt förstod jag att maken skulle ha ett och annat att säga. Han har liksom aldrig förstått sig på min lilla egenhet att stoppa nycklar och ibland även mobiltelefonen i fickan. Nu skulle han säkert få anledning att säga ”vad var det jag” sa, och den glädjen ville jag inte riktigt unna honom…

Men att jag hade tappat nyckeln var för mig helt solklart, frågan var bara var? Jag funderade över detta samtidigt som färjan stävade in mot sin hemmahamn. Då noterade jag att vår Visingsöbuss, Öa´-svängen, stod nere i hamnen redo för transport.

Jag steg av färjan och gick snabbt fram till bussen. Frågade snällt chauffören om jag fick åka med, eller om denna buss endast var avsedd för skolelever?


− Du får gärna åka med, sa den vänlige chauffören. Bara du kan betala för dig.

− Det kan jag, svarade jag. Jag har både kort och kontanter.

Saken var klar, men skoleleverna lyste endast med sin frånvaro denna eftermiddag. Jag var den enda passageraren och det var ju tur för chauffören att jag var med – annars hade han varit helt ensam i sin buss.

Jag blev avsläppt strax intill mitt hem, låste upp dörren och gick in. Jag gjorde mig sedan redo att ringa runt till de ställen jag besökt under dagen för att fråga om det möjligen hade upphittats en bilnyckel? Men innan jag ringde skulle jag byta byxor.

Jag drog ner jeansen och satte mig på sängen och gjorde då en fantastisk upptäckt. Inkilad mellan låret och tyget satt den, min bilnyckelsrackare.

Hur den hamnat där är för mig en gåta, någon form av mirakel, men den fanns där och det var ett mycket kärt återseende. Att en bilnyckel kan skänka sådan lycka. Alla problem var som bortblåsta och glädjen var stor när maken framåt kvällskvisten körde ner mig till hamnen för att jag skulle få hämta hem min bil.

Väl dold av parkeringen mörker kunde jag njuta av en fantastisk stjärnhimmel, samtidigt som jag konstaterade att det varit en mycket bra dag. Så bra att jag nästan glömde Coronan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bilnyckeln.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s