Att lida av ansiktsdyslexi

Jag lider av ansiktsdyslexi. Jag har helt enkelt svårt för att känna igen folk, även om jag träffat dem många gånger. Nära vänner och familjemedlemmar brukar jag som regel känna igen, liksom personalen på Coop på Visingsö, där jag handlar var och varannan dag. Om de är i sin rätta miljö ska tilläggas – möter jag ”rätt man på fel plats” kan jag missa även där.

Men om de jag stöter ihop med är lite ytliga bekanta tar det tvärstopp.  Jag försöker dock lösa det och kan då vara en hyfsat skicklig skådespelare om jag får säga det själv. Hejar folk på mig hejar jag glatt tillbaka och vill de sedan prata en stund brukar jag hoppas att jag under samtalets gång ska kunna lista ut var vi träffats förut.

Minns att min pappa hade samma problem. Han var journalist precis som jag och han brukade skylla på att han träffade så mycket folk i jobbet. Men jag tror inte det var hela sanningen – han hade också ansiktsdyslexi.

Jag kommer så väl ihåg när jag stötte ihop med min systerson på Asecs i Jönköping.

− Hej moster, sa en glad stämma och jag stod precis mittemot honom.

− Hej, sa jag och tittade upp på den långe ynglingen jag hade framför mig.

För ett ögonblick var han för mig helt obekant, men i nästa sekund trillade polletten ner. Det visade sig då att han gjorde praktik på Asecs, men det hade jag ingen aning om. Jag hade liksom inte väntat mig att träffa honom där och det blev lite fel.

Vill minnas att han skrattade åt sin tankspridda moster. Vi bytte några ord och sedan rusade han vidare mot praktikplatsen, samtidigt som jag ångade i väg för att hinna med färjan. En aning konfunderad över att jag inte ens känt igen min egen systerson.

Folk måste liksom utmärka sig för att jag ska känna igen dem och ofta handlar det om färger på kläder eller hår. Som regel känner jag igen mörkhåriga och gråhåriga personer bättre än blonda och vad detta beror på har jag ingen aning om. Men ibland går jag bet där också.

Jag gjorde nyligen en intervju med en fantastisk konstnär som heter Louise Hävre. Hon visade en bild från en utställning där vår drottning Silvia hade kommit fram för att hälsa på henne. Men att det var drottningen såg jag förstås inte, jag noterade bara att det var en mörkhårig kvinna som stod där.

− Tänk att drottningen var intresserad av min konst, sa Louise Hävre och då som först begrep jag. Men jag önskar att drottningen kunde hålla sig på slottet, så jag har en möjlighet att känna igen henne i hennes rätta miljö.

Jag önskar också att mina döttrar kunde hålla sig på rätt plats och inte ge sig iväg till Skansen. Nyligen flög yngsta dottern och hennes familj från Gardermoen till Arlanda för att sammanstråla med äldsta dottern som bor i Stockholm.

Lilla barnbarnet har ännu ingen uttalad vilja, men de stolta föräldrarna och den lika stolta mostern tyckte att ett besök på Skansen skulle liva upp både stora och små. Givetvis skulle detta fotograferas och i mobilen hördes ett pling.

Jag tittade noga på bilden som föreställde svärsonen, barnbarnet och det jag tyckte var yngsta dottern. Och det slog mig hur lika mina döttrar hade blivit.

− Har du sett? sa jag till maken. Yngsta dottern är så otroligt lik äldsta dottern på den här bilden.

Maken tittade.

− Men det är ju äldsta dottern, det leendet känner du väl igen, skrattade han. Känner du inte ens igen dina egna barn? Du får vara glad att du bara har två, tänk om du hade haft sju…

Ja, det var ju lite tokigt. Men tänk vad det skulle underlätta om folk höll sig där de ska vara och inte dök upp här och där.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är girl-1039729_1280.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s