Coronatider på gott och ont

Coronan drar fram som en våldsam negativ kraft över hela världen och överallt uppmanas vi människor till största möjliga försiktighet. Vi ska vara ytterst försiktiga i umgänget med andra och alla som kan ska jobba hemifrån.

Hur det påverkar mig personligen? Inte ett dugg. Som frilansare jobbar jag mycket hemifrån och jag är van vid att jobba ensam. Jag är också van vid att göra de flesta av mina inköp på Coop på Visingsö och att bara lämna ön några gånger i veckan.

Där märker jag förstås en viss skillnad.  Jag nöjesåker inte och i vår närbutik tycker jag mig se ett ökat antal kunder – säkert beroende på att fler håller sig hemma och inte handlar i stan då de ändå är inne för att fixa några ärenden.

Hur som: Jag hoppas vår Coop-butik får ett litet uppsving och bidrar så gärna med de kronor jag kan. Jag var där så sent som i går och kom på mig själv med att liksom smyga i gångarna och undvika möten med andra kunder. Fanns där några smittbärare, eller var jag själv rent av smittbärare?

När jag stod och valde sillburk kände jag plötsligt hur en nysning var på väg. Inom bråkdelen av en sekund insåg jag att jag på alla sätt måste försöka stoppa nysningen. Vad skulle annars hända? Folk kunde ju tro att jag var ett Coronafall som borde sitta inlåst på min kammare istället för att springa runt och köpa sill.

Nysningen lyckades jag stoppa och betalade sedan mina varor och åkte hem. Där väntade maken och äldsta dottern som vi hämtade hem från Stockholm i veckan. Hon är beordrad att jobba hemifrån och kan lika gärna sköta jobbet från Visingsö som från lägenheten i huvudstaden.

Men det var inte givet att hon skulle komma hem. När frågan fördes på tal var hon först lite tveksam.

− Är ni säkra på att ni vill ha hem mig? frågade hon.

− Klart vi vill, jag är inte rädd för dig, svarade jag.

− Nu var det ju inte mig som person jag åsyftade, jag är inte så farlig, kontrade hon. Men jag tänker mer på den smitta jag kan föra med mig…

Jag och maken bestämde snabbt att vi inte var rädda för den heller. Men att hon skulle åka tåg eller buss var förstås uteslutet, utan vi avsåg att köra Stockholm tur och retur för att hämta hem henne.

Vi gav oss iväg en tidig morgon i veckan och på färjan var det svårt att se att vi är ett land i kris. Där var ungefär lika många bilar som vanligt och färjepersonalen jobbade på. Men när vi lämnat Gränna och kom ut på E4:an glesnade det i leden.

− Har du sett, sa maken. Det är nästan ingen trafik.

− Konstigt, svarade jag. Det känns overkligt på något sätt.

Denna overklighetskänsla höll i sig och när vi var halvvägs skulle vi ta en fika. Vi stannade till på det ställe där vi alltid gör ett stopp när vi åker till Stockholm och möttes då av en tom och öde parkeringsplats. En parkeringsplats som annars brukar vara full av bilar och bussar.

− Tror du det är stängt? undrade maken.

− Vi går och tittar, svarade jag.

Vi klev ur bilen och gick fram till dörren som faktiskt var öppen. Vi togs emot av personalen som om vi vore kungar och fick bästa tänkbara service på denna vägkrog. Vi var de enda gästerna men precis när vi hade fikat klart kom det faktiskt tre till.

Vi fortsatte mot Stockholm där äldsta dottern bjöd på lunch, varefter återresan påbörjades och vi intog middagen på en annan, lika folktom, vägkrog.

Äldsta dottern är lyckligt och väl hemma och med ens har jag fått en jobbarkompis – personaltätheten har ökat med hundra procent i mitt lilla företag och hon tycker det är skönt att vara på Visingsö. Inget ont utan att det har något gott med sig!

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är cdc-w9keokhajkw-unsplash-1.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s