Det finns gränser för empati

Det är synd om dem på Skatteverket och för allan del även de som jobbar på andra inrättningar där vi får sitta i telefonköer och vänta på att det ska bli vår tur. Jag tror inte att det är särskilt många som bryr sig om hur dessa handläggare eller teleoperatörer egentligen mår.

Själv är jag ivrig anhängare av det personliga samtalet och föredrar många gånger telefonen framför att skicka mejl, men jag vet att vi är en ständigt krympande skara som delar den uppfattningen. Och tvingas vi då sitta i telefonkö blir vi superstressade och känner hur dyrbara sekunder och minuter försvinner all världens väg.

Vi har våra döttrar på håll och jag är noga med att prata med dem i telefon istället för att mejla eller skicka sms. Jag vill helt enkelt höra på deras röster att allt är okey och det har jag präntat in i de små liven. Vi pratar inte varje dag, det brukar bli ett par tre gånger i veckan, och då stämmer vi av stort och smått. Exempelvis då hur krångligt det kan vara att komma fram till handläggaren på Skatteverket.

Yngsta dottern bor i Norge och för en tid sedan var hon tvungen att kontakta Skatteverket i Sverige. Vet inte riktigt vad det handlade om men förmodar att det var ett rent rutinärende. Mig veterligen har hon inget otalt med myndigheten, men hon var tvungen att ringa dit och det dög inte med att skicka mejl.

En liten stund tidigare hade jag förklarat för henne hur roligt det var att få prata med henne och höra hennes glada stämma och att telefonen många gånger överträffar både sms och mejl, då man faktiskt hör hur folk mår.

− Förstår, suckade dottern, men nu var det Skatteverket jag skulle ringa till. Jag bryr mig väl inte om hur de på Skatteverket mår…

− Tål att höra, svarade jag och tänkte för mig själv: ”Det finns ju gränser för den empati man försökte skicka med sina barn redan med modersmjölken”.

Tydligen har jag inte talat så kärleksfullt om Skatteverket under barnens uppväxt och det får väl ses som en brist i mina moderliga omsorger. Men de är värda all respekt för precis som de flesta andra försöker de bara sköta sitt jobb. Och detta gäller förstås alla andra som jobbar i kundtjänster där folk får köa för att komma fram och kan låta nog så irriterade på rösten när det äntligen blir deras tur.

Men dessa telefonister är ett härdat släkte som inte så sällan avslutar samtalet med ett: ”Ha en bra dag”.  Och vad svarar vi då? I bästa fall blir det ett ”tack”.

Tänkte på det när jag själv hamnade i en enormt lång telefonkö då jag nyligen blev av med min plånbok och skulle spärra bankkorten. Där rann tiden i väg och när jag väntat över en halvtimma hade mitt ihopsamlade tålamod nästan försvunnit och jag började inse vitsen med att skicka mejl – vilket inte hade fungerat i det här fallet.

Men när det äntligen var min tur möttes jag av en trevlig mansröst som gjorde vad han kunde för att hjälpa mig. Och då var min irritation som bortblåst.

− ”Ha en fortsatt bra dag”, sa han som avslutning och jag önskade honom detsamma.

Nu blev vi väl inte vänner för livet, men han gjorde ett bra jobb och avsaknaden av plånboken kändes genast lite mindre tung. Att det finns många, många fler som behövde spärra sina kort samma dag kunde ju inte han rå för. Och alla hade nog inte samma tur som jag – min plånbok återfanns i bilen där den trillat ner och gömt sig under sätet och hittades av min man.

− Vilken lycka, sa jag till min sakletare. ”Visserligen fick jag sitta i telefonkö över en halvtimma och korten spärrades till ingen nytta”. ”Men resten av dagen bli nog bra, för det önskade han på banken”.

Nej, fram för mer empati till ”utsatta grupper” – särskilt dem på Skatteverket.