Jag och mina telefoner

När jag kom hem upptäckte jag att det hade ringt, både på hemtelefonen och mobilen. Det var en nära vän som sökte mig och jag blev full i skratt när jag hörde meddelandet hon hade spelat in.

− ”Du är väl den enda som man fortfarande ringer till på hemtelefonen. Men nu svarar du varken där eller på mobilen så vi får höras vid ett annat tillfälle”.

Jo, jag har hemtelefonen kvar, även om jag torde veta att jag är rätt ensam om det. Och jag nyttjar den ofta när jag ringer släkt och vänner, liksom att det finns en och annan som använder den när de ringer till mig. Den har onekligen sina fördelar: Den är rejäl att hålla i och man har tid på sig att svara när det ringer, till skillnad från mobilen där signalerna snabbt bryts.

Om man nu inte bär med sig mobilen hela tiden och det gör inte jag. Ofta ligger den på bänken i hallen och jag har ingen chans i världen att hinna ta samtalet om jag befinner mig i källaren. Och det finns tillfällen då jag inte alls har med mig telefonen, som exempelvis när jag är ute och går eller uträttar ärenden på hemmaplan. Åker jag till Gränna eller Jönköping för att handla får den ofta ligga kvar i bilen medan jag ilar runt i butikerna.

Kanske lever jag lite farligt, men jag är beredd att ta riskerna. Det fick yngsta dottern erfara då jag besökte henne i Norge i höstas. Det hade varit någon form av uppdatering under natten och mobilen behövde startas om. Detta var samma dag jag skulle ta bussen hem och mobilen kunde onekligen vara bra att ha.

− Vad har du för kod? undrade dottern som var mig behjälplig.

− Inte en aning, svarade jag sanningsenligt.

− Men har du den inte uppskriven? frågade hon då.

− Jodå, sa jag, som ibland är ett under av ordning och reda.

− Koden finns i almanackan som ligger i min översta skrivbordslåda hemma på Visingsö och pappa är inte hemma.

Där gjorde den ju koden ingen som helst nytta och det insåg jag också. I tankarna förberedde jag mig på en mobilfri resa mellan Oslo och Jönköping och var beredd att anta utmaningen: Det fanns väl alltid någon vänlig medresenär som kunde tänkas låna ut sin telefon om kris skulle uppstå. 

Makens och döttrarnas nummer har jag i huvudet, så jag såg inte denna telefonlösa dag som något större problem. Men det gjorde yngsta dottern:


− Jag sätter inte dig på bussen utan telefon, sa hon och höjde nästan rösten.

− Nu ringer jag Telia och ber om hjälp med att få ut pinkoden.

Hon fick ringa flera samtal, då detta först sades vara omöjligt. Men till slut fick hon prata med en operatör som förstod att detta nästan handlade om liv och död. Operatören kunde efter lite trixande bistå med koden och i ett nafs fungerade mobilen.

Yngsta dottern kunde andas ut, samtidigt som jag kände en antydan till besvikelse. Det hade varit riktigt roligt att åka Oslo-Jönköping utan telefon, en riktigt nostalgitripp.

Jag är alltså inte ett med min mobil och den får inte följa med mig överallt. I sovrummet har jag en gammal hederlig väckarklocka som ringer när det är morgon. Och det funkar alldeles utmärkt, om jag så ska bli den sista att använda både hemtelefon och väckarklocka.

Funderar ibland på hur 17 vi kunde klara oss förr…

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är phone_annie-spratt-goholcavtrs-unsplash.jpg

En reaktion till “Jag och mina telefoner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s