Mångalen eller ”Därför kokar jag aldrig knäck”

− Vad gör du? frågade äldsta dottern då hon ringde häromkvällen.

− Skriver julkort, tittar på månen och är lite lagom mångalen, svarade jag sanningsenligt.

− Är det fullmåne? undrade hon då.

− Nej, det är det först om några dagar, sa jag. Men det är ju bra att förbereda sig lite.

Hon fnittrade till och kanske tänkte vi samma tanke: Ett knäckkok för många Herrans år sedan då barnen var små som slutade i ren katastrof då mor i huset miste både sans och vett och blev spritt språngande galen. Säkert var det fullmåne då också…

Jag menade så väl och ville skapa julstämning hemma i köket. Jag var då en dubbelarbetande, lagom stressad småbarnsmor som fått ledigt en eftermiddag, och givetvis skulle dessa timmar användas till julpyssel.

− Vi kokar knäck, sa jag till töserna och de var genast med på noterna.

Små knäckformar sattes ut på en bricka, mandel hackades och mandel, socker och sirap blandades till i min stora gjutjärnsgryta. Av någon bekant hade jag fått höra att en stekgryta var bäst att använda när man kokade knäck och jag följde rådet. Jag var liksom novis på området, jag hade aldrig förr kokat knäck, men någon gång ska ju vara den första.

Jag rörde lugnt i knäckmassan som skulle koka upp och sedan koka ett antal minuter. Så långt gick allt bra och de små älsklingarna följde mammas övningar vid spisen, uppflugna på var sin bänk. Och mor fick något änglalikt i blicken, snart skulle knäcken vara klar och redo att skedas upp i de färgglada formarna.

Men något gick snett och jag har aldrig blivit klok på vad det egentligen var. Men den kokande massan som skulle bli till lagom seg knäck hade inom loppet av bara några sekunder förvandlats till en stenhård klump som smetat sig in i min gjutjärnsgryta och som inte gick att få loss, hur mycket jag än försökte.

Jag försökte skrapa mot kanterna men knäckmassan vägrade lämna grytan och jag såg framför mig en katastrofal jul: Ingen knäck och ingen gjutjärnsgryta. Det änglalika som tidigare prytt mitt ansikte var som bortblåst och istället tog demonerna mig i besittning. Jag gapade, skrek och svor och mina små änglar flydde i vild panik in på toaletten. Visserligen hade de sett sin mor arg förr, men inte riktigt på det viset.

Då – just då – ringde telefonen. Jag samlade ihop mig och svarade och som tur var, var det mamma.

− Vad gör ni? undrade hon.

− Försöker koka knäck, svarade jag som fortfarande kokade ikapp med knäcken. Men det går åt h-e. Nu har ungarna stängt in sig på toan och jag har förstört gjutjärnsgrytan.

Mor visste råd. Hon uppmanade mig att lugna ner mig, hämta barnen och hälla varmt vatten i grytan. Med ens blev jag mitt vanliga jag och telningarna kom ut självmant när de förstod att det var mormor som ringde. Och på kvällen ringde maken som befann sig i Stockholm och som lovade ta sig an grytan när han kom hem.

Nej, det blev ingen knäck det året och inget annat år heller. Istället gjorde vi marsipangodis och lite annat smått och gott och det håller jag mig till än i dag. Tänker rulla Mozartkulor och Bountykulor och doppa i choklad och ta med till Norge där yngsta dottern och hennes familj är bosatt och där vi ska fira jul i år.Av hänsyn till nära och kära blir det ingen knäck, det var en gång och aldrig mer. Men säkert var det fullmånens fel – jag var helt enkelt mångalen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s