När jag lekte GPS

Jag är ingen passionerad bilförare. Egentligen gillar jag inte alls att köra bil och kör inte mer än nödvändigt. Men jag har både körkort och bil och det blir en och annan tur till Jönköping och småresor här på Visingsö.

Vet inte riktigt vad detta ointresse bottnar i. Men det funkar utmärkt i vår familj eftersom jag har en make som inte släpper ratten i första taget. Vid långresor – det bli en och annan eftersom vi har ena dottern i Stockholm och andra i Asker i Norge – är det han som kör medan jag sitter bredvid och kopplar av.

Han har GPS i sin bil men det har inte jag. Och det är av två skäl: Dels skulle jag bli fruktansvärt yr i huvudet av denna monotona stämma som uppmanar att ”svänga kraftigt åt höger efter 200 meter”, dels klarar jag mig utan. Jag kan hålla ordning på norr och söder, öst och väst här på öa´ och i Jönköping och Huskvarna hittar jag utmärkt på städernas gator. Och de få gånger jag åker längre på egen hand ser jag till att ha en ordentlig vägbeskrivning eller kollar kartor.

Vi borde haft en karta med oss då vi besökte Göteborg strax före jul. För vad vi inte visste var, att det pågick ett omfattande vägarbete i centrum. Men familjen skulle samlas på ett hotell och som vanligt var det maken som körde. Vi fick lägesrapport från den lilla norska familjen.

− Vi är försenade, lät de meddela.

− Det är vägarbete på gång och vi snurrade runt ordentligt innan vi letade oss fram till hotellet.

Alltså var vi lite förvarnade, men det fanns ingen anledning till oro. Äldsta dottern kom med tåg från Stockholm men vägarbetet påverkade på intet sätt tågtrafiken. Tåget rullade in på centralen på utsatt tid, dottern klev av och anlände punktligt till hotellet, strax efter den norska familjen som skulle ha kommit ett par timmar före oss andra.

Men vi höll inte tiden. Resan ner till Göteborg gick bra och vi hann faktiskt med ett stopp när vi var halvvägs.

− Vi stannar och tar en kopp kaffe, tyckte maken som behövde piggas upp.

− Bra idé, svarade jag. Vi har ju gott om tid.

Sedan fortsatte mot denna Västkustens huvudstad. Tanten i GPS:en höll sig skapligt lugn och höll reda på avfarter och påfarter och maken körde lugnt efter hennes anvisningar.

Allt flöt på men bara till en viss gräns. När vi närmade oss centrum började eländet. Vi såg att trafiken leddes om och följde GPS-tantens direktiv om att ömsom svänga höger, ömsom vänster och ibland ville hon ha oss rakt fram.

Maken lydde henne blint, åtminstone första varvet. Men då vi återigen var tillbaka på ruta ett började vi ana oråd.

− Det här stämmer inte, sa maken och jag nickade till bifall.

Vi försökte hitta ut ur eländet och tog några extra varv för säkerhets skull, då vi hoppades hitta en lämplig avfart – allt medan GPS:en tjatade på. Vi insåg dock att vi inte kunde följa uppmaningarna för då skulle vi inte hitta ut ur detta virrvarr som väl får ses som Lisebergs senaste nöjesattraktion.

Vi körde fel hela tiden, men när vi varvade för tredje eller fjärde gången fick jag syn på en pytteliten skylt som gömde sig i mörkret.

− Kör av där, hojtade jag till maken och snabbt gjorde han så.

Tro´t eller ej, men det var rätt vägval och vi var ute ur labyrinten. Därifrån var det inga svårigheter att ta sig fram till hotellet, även om vi var två timmar sena. Men döttrarna väntade snällt, trots att det blev sen middag.

Om jag inte hade lekt GPS hade den förmodligen blivit ändå senare. Och jag gladdes åt att ha lotsat oss rätt. Den där lilla skylten hade hon inte koll på, vår elektroniska vägvisare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s