Rent mjöl i påsen

Det händer att jag bakar och då behövs som regel vetemjöl. I alla fall om man ska svänga ihop en marmorerad kaka. Längtan efter just marmorerad kaka växte sig stark för ett litet tag sedan och jag bestämde mig för att stilla begäret och vispa ihop smeten.

Kollade så om jag hade alla ingredienser hemma men upptäckte att vetemjölet nästan var slut. Jag skulle ändå bort och handla i vår närbutik så det var bäst att köpa hem en påse mjöl också.

Jag begav mig till affären, plockade ihop mina varor och lade sedan upp dem på bandet.

− Ska du hem och baka? sade den trevliga säljaren som nästan alltid har tid för lite småprat.

− Jajamän, svarade jag. Jag ska baka marmorerad kaka, det tycker jag är gott.

Jag betalade för kalaset och lade sedan varorna i min medhavda kasse. Mjölet satte jag i botten eftersom det var tyngst och annars skulle ha krossat gurkan, tomaterna och andra livsmedel.

Tog mig sedan hem, redo att vispa till kaksmeten. Men när jag skulle plocka upp varorna upptäckte jag att hela kassen var full med mjöl. På min prima vetemjölspåse fanns ett hål och under transporten hem hade en del av mjölet behagat rymma från påsen och ta min kasse i besittning.

Det var liksom bara att gilla läget och torka kasse och matvaror rena från mjöl. Min marinblå plånbok hade också fått sig en dos av vetemjöl och jag rengjorde även den.

Efter detta saneringsarbete kände jag mig skapligt nöjd med mig själv och ganska så klimatsmart. Jag åkte inte iväg till affären för att byta påse och låta resterande innehåll hamna bland butikens sopor. Jag tejpade ihop påsen, ställde in den i skåpet och tröstade mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen.

Det kom något annat emellan, det blev inget kakbak den dagen. Mjölet stod där det stod, men gjorde sig ändå påmint dagen efter då jag på nytt uppsökte vår fina butik för att inhandla livets nödtorft. När jag skulle dra mitt medlemskort ville det inte vara med.

Jag drog flera gånger utan resultat och provade sedan med att dra över magnetremsan med handen. Och tänkt, det hjälpte. Jag fick mina poäng och skulle sedan göra rätt för mig med bankkortets hjälp. Men inte heller det fungerade. Jag gnuggade chipet för allt vad jag var värd och till slut kunde mina pengar flyga ut i rymden och landa i butikens kassaapparat.

Vad detta berodde på? Vetemjölet, förstås. Jag hade ju rengjort både kasse och plånbok, men att mjölet också skulle ha smugit sig in i plånboken i ett försök att hindra mig från att göra affärer hade jag ingen tanke på.  Det var bara att ta sig hem igen och torka av korten så de skulle vara mer samarbetsvilliga nästa gång jag handlade.

Skred så till verket. Korten gjordes fria från mjöl och än en gång tröstade jag mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen. Det var åtminstone vad jag trodde – nästa gång jag skulle handla upprepades proceduren och jag fick gnugga korten några extra gånger innan jag kunde betala. Och hemma i köket stod den igentejpade mjölpåsen i väntan på kakbaket.

En eftermiddag var det dags. Jag plockade fram det jag behövde och började måtta upp mjölet. Då upptäckte jag den. En liten skalbagge kröp omkring, omgiven av vitt mjöl. Vad den hade i mitt mjöl att göra begrep jag inte riktigt, varpå den snabbt förpassades till härligheten.

Och då – men först då – begav jag mig till butiken för att utkräva en ny påse vetemjöl. Påsen tog jag med mig, det var ju tänkbart att den lille krabaten hade fler kompisar som också levde loppan i mjölet och att innehållet behövde analyseras.

I vår närbutik blev det stor uppståndelse.

− Hade jag fotat skalbaggen? undrade säljarna.

− Nej, svarade jag sanningsenligt. Jag tog snabbt död på den och spolade ner den på toan

Det tyckte säljarna var synd, de hade väl också velat se min lille kompis. Men att krypet skulle agera fotomodell innan avrättningen hade jag ingen tanke på, jag ville bara få bort den. De fick nöja sig med påsen som jag hade med mig och som efter noggranna undersökningar visade sig vara fri från småkryp.

Givetvis fick jag en ny mjölpåse samt några kloka ord på vägen:

− Glöm inte att fota om du mot all förmodan skulle vara med om något liknande, sa föreståndaren som förstås var informerad.

Jag lovade då att fortsättningsvis ha kameran i beredskap, varefter jag åkte hem och bakade marmorerad kaka. Den blev god och det kan ju bero på att jag äntligen hade rent mjöl i påsen.

2 reaktioner till “Rent mjöl i påsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s