När allt bara blir ett minne

De båda systrarna tittade tyst på varandra. De var både trötta och uppgivna men visste vad som skulle göras. Till slut bröt Mia tystnaden och vände sig mot Lotta.

  − Ska du eller jag? sa hon, samtidigt som hon vägde telefonen i handen.

  − Du får göra det, svarade Lotta. Jag klarar det inte.

  − Det gör egentligen inte jag heller, suckade Mia. Men vi måste och nu ringer jag.

Hon försökte samla sig men handen darrade en aning när hon slog numret till fastighetsmäklaren. Några signaler gick fram, sedan svarade en mansröst och han presenterade sig som Martin Falk.

  − Hej, sa hon. Jag heter Mia Carlberg och ringer dig eftersom jag och min syster ska sälja vårt föräldrahem.

  − Det är ett dödsbo, tillade hon tyst, samtidigt som en liten tår letade sig fram i ögonvrån.

  − Jag förstår, svarade Martin Falk och lät deltagande på rösten. Men vad är det för typ av hus och var ligger det?

  − Det är en villa på knappa hundra kvadrat och huset ligger i Bankeryd på Tallstigen 6, sa Mia och kände hur Lotta greppade hennes hand.

  − Då bestämmer vi en tid när jag kan komma och titta, sa mäklaren. Skulle det passa er på onsdag klockan 14.00?

Systrarna nickade i samförstånd varefter samtalet avslutades och Mia vände sig mot Lotta.

   − Nu är det gjort, sa hon. Nu finns det ingen återvändo.

De satt i köket i sitt föräldrahem med var sin kopp kaffe. Ett halvår tidigare hade deras tillvaro rasat samman då deras mamma hastigt hade dött efter att ha drabbats av en stor hjärtinfarkt. Visserligen var mamman 83 år och hade levt ett långt liv, men en mamma är alltid en mamma. Deras pappa hade gått bort två år tidigare men hade då varit sjuklig en längre tid.

Hans död hade inte kommit direkt oväntat även om det också varit ett oerhört hårt slag. Men mitt i den djupa sorgen fanns en enormt stark mamma som kämpade för att hålla ihop familjen. Och på sin 83-årsdag hade hon i vanlig ordning samlat släkten till middag och där fattades inget eller ingen: Mamman hade bjudit familjen på paradnumret kålpudding och Mia och Lotta var där tillsammans med sina män och numera vuxna barnbarn med respektive. Att det skulle bli den sista middagen på Tallstigen 6 hade de förstås ingen aning om men så blev det.

Mamman hade varit sitt vanliga starka och glada jag precis som hon alltid var när hon bjöd till kalas. Med en energi som aldrig tycktes sina hade hon lagat mat och bakat och bjöd nu gästerna på mat, tårta och minst sju sorters kakor. Hon trugade och lockade Mia och Lotta och deras familjer att stoppa i sig långt mer än de skulle…

Hon hade frågat ut familjen, främst då de fem barnbarnen, om hur livet tedde sig och det var skratt och glädje i luften. Alla älskade den positiva och dynamiska mamman och mormodern – förmodligen var hon en av några få utvalda som klarat av att plantera om pelargoner samtidigt som hon genomled en liten stroke. Och som med samma entusiasm redde ut en mindre hjärtinfarkt under pågående pepparkaksbak.

Att mamman hade lite problem med hjärtat visste de. Men hon tog medicin när hon behövde och det var inget som stoppade henne. Med energi som i fornstora dagar gick hon sina halvmila långa promenader, eller satte hon på sig ryggsäcken och vandrade då två-tre kilometrarna upp till affären för att handla. Varorna bar hon sedan hem i ryggsäcken.

Hon var en verklig järnlady och Mia och Lotta hade mer än en gång skrattat åt detta stycke dynamit ur vilken de själva var sprungna. De hade också energi och ville framåt men inget kunde mäta sig med mammans hästkrafter. Och de log i samförstånd när de mätta och belåtna tog sig an disken. Mamman propsade på att själv få diska och de fick mer eller mindre övermanna henne vid diskhon, men systrarna stod på sig och hävdade bestämt att hon istället skulle umgås med barnbarnen.

Till slut gav hon med sig när äldsta barnbarnet Elin med ett leende tog henne under armen.

  − Mormor, sa hon, det är något jag måste få berätta för dig. Jag och Oskar väntar barn, så nu ska du bli gammelmormor.

Mia log mot sin dotter. Hon och hennes man hade förstås vetat om den glada hemligheten ett tag men lovat att inte berätta. Det ville Elin göra själv och vad kunde passa bättre än att överraska mormor på hennes födelsedag?

  − Men så roligt, skrattade hon. Och tänk att få sticka små babykläder igen, jag ska köpa garn redan i morgon.

Klockan gick och när Mia och Lotta var klara med disken började de planera för hemfärd. Alla gjorde sig redo att lämna Bankeryd och dagens värdinna fick många varma och tacksamma kramar. Deras mamma följde dem till dörren och var med ute på trappan varefter hon som alltid vinkade i köksfönstret. Alla vinkade tillbaka och det var en uppsluppen skara som lämnade kalaset. Och lika glad var mamman – ännu kunde hon ordna kalas och nu skulle hon dessutom bli gammelmormor.

Hennes lycka och förväntan kände inga gränser och glädjen höll i sig. Mamman var som i ett saligt rus när både Mia och Lotta ringde dagen efter för att tacka för senast. Sedan blev det dagliga samtal till mamman precis som vanligt. Hon var så glad och hade börjat sticka vita babykläder.

Det gick en vecka. Både Mia och Lotta pratade med sin mamma varje dag och Mia brukade som regel ringa henne runt 17.30. Då fick de en pratstund innan mamman slog sig ner framför tv:n med sin stickning. Hon tittade alltid på nyheterna vid 18.00 och fortsatte sedan med ”God kväll”. Det var heligt för henne och det skulle mycket till för att störa henne under programmen.

Därför ringde Mia som vanligt denna tisdagskväll. Allt var bra med mamman, hon hade varit ute och gått och satt nu och stickade. Hon var sitt vanliga positiva jag och pratade glatt på om hur roligt det skulle bli med Elins lilla bebis.

  − Undrar om det blir en pojke eller flicka? funderade hon högt. Men jag stickar ju i vitt så det passar vad det än blir.

Mia var lika glad som sin mamma över den väntade bebisen och det kändes gott i hjärtat när samtalet avslutades: Tänk att hon skulle bli mormor och hennes mamma skulle få uppleva lyckan att bli gammelmormor.

Föga anade hon då att det skulle bli de sista ord som hon och mamman sa till varandra i detta jordeliv. Och aldrig någonsin, om hon så blev 100 år, skulle hon glömma telefonsamtalet som kom sent samma kväll. Hon hade somnat när telefonen ringde strax före midnatt och hon anade genast oråd när hon såg att det var ett hemligt nummer. Hade det hänt någon något?

  − Mia Carlberg, svarade hon.

  − Det är från räddningstjänsten i Habo, hörde hon en mansröst säga.

  − Jag kommer med tråkiga nyheter. Din mamma har drabbats av en stor hjärtinfarkt och hennes liv gick inte att rädda. Jag vet att det är fruktansvärt att ta emot ett sådant bud på telefon, men jag undrar om du och din syster kan komma hit så fort som möjligt?

  − Men hur gick det till? undrade Mia som hamnat i ett chocktillstånd och reagerade med skärpta sinnen.

  − Det var en granne som hittade henne, sa mannen från räddningstjänsten och fortsatte:

  − Det var upplyst i hela huset fast timmen var sen. Då gick han över för att titta hur det var och när din mamma inte öppnade blev han orolig och hämtade reservnyckeln. Han gick in och ropade på Kerstin, men fick inget svar. Då gick han in i köket och hittade din mamma liggandes på golvet. Han larmade omedelbart 112 och när vi kom var din mamma livlös. Vi försökte med hjärt- och lungräddning i 30 minuter, men hon gav inte ifrån sig några livstecken.

  − Jag förstår, sa Mia. Jag ska genast ringa min syster så kommer vi så fort vi kan.

  − Det är mamma, fick hon fram när hon vände sig mot sin man som av samtalet hade förstått att hans älskade svärmor var borta.

  −  Hon är död och vi måste åka dit men först måste jag ringa Lotta.

Känslorna hade ännu inte hunnit ifatt henne och hon var både samlad och fokuserad när hon ringde upp Lotta. Klockan var nu bortåt 1.00 och hon förstod att hon skulle väcka henne. Signalerna gick fram och en sömndrucken Lotta svarade.

  − Ja, det är jag, sa Mia. Det har hänt något hemskt, mamma är död.

  − Nej, skrek Lotta, det är inte sant. Vad är det som har hänt och hur har det gått till?

Mia återgav vad räddningsledaren hade sagt och försökte sedan förklara för den uppskärrade Lotta att de måste bege sig till huset i Bankeryd.

  − Vi kan vara där om en timma, snyftade Lotta. Hur lång tid behöver ni på er?

Det tar nog dryga timmen för oss, vi har ju längre att köra, svarade Mia som lät både spänd och ansträngd på rösten. Vi kan väl ses utanför så går vi in tillsammans?

De möttes utanför den gulmålade villan i Bankeryd. Framför huset stod en ambulans som vittnade om att något hemskt inträffat innanför väggarna. Lotta grät, men Mias känslor hade ännu inte hunnit ifatt henne och hon var fortfarande i chocktillstånd.

  − Nu går vi in, sa hon och tog sin syster under armen.

De möttes av räddningsledaren och ytterligare två man som uttryckte sitt deltagande.

  − Eran mamma ligger på sängen, sa de. Vi gjorde vad vi kunde men hennes liv gick inte att rädda.

  − Kan vi gå in till henne? sa Mia tyst och de möttes av en jakande nickning.

Mamman låg på sängen med en filt över sig och huvudet vilandes mot en kudde. Lotta grät och Mias chock övergick snabbt i en bottenlös sorg. Tårarna rann och tankarna rusade: Det var ju inte många timmar sedan hon hade pratat med sin mamma och nu var hon borta. Och hon som skulle bli gammelmormor och var så igång med sin stickning…

Någon timma senare anlände bårbilen för att hämta mammans kropp. Mia och Lotta förstod att avskedet var oundvikligt, men det slet i både själ och hjärta när mamman nu skulle förflyttas till bårhuset. Och dagen efter fick de förbereda en begravning – de som nyligen hade firat mammans födelsedag.

Begravningsdagen blev en tung dag för de båda systrarna och deras familjer. Men mitt i det mörka kunde de skönja ett litet, litet ljus. Det var så många som ville hedra mammans minne med blommor och minnesgåvor och många gäster hade sökt sig till Bankeryds kyrka för att ta ett sista farväl. Men när Mia och Lotta skulle gå fram till altaret för att lägga de röda rosorna på kistan brast det för dem. Så mycket tankar, så många minnen, så mycket känslor. Allt hann ifatt dem.

Minnesstunden som följde var ljusare, många av gästerna delade med sig av minnen och, som om de inte redan visste det: Mamman hade många nära vänner och hade varit omtyckt långt utanför de egna familjeleden.

Efter minnesstunden åkte Mia och Lotta och deras familjer hem till mammans villa. De ville se sitt barndomshem som det var innan de började rensa och sortera. Det var tungt och oerhört pressande men ändå en nödvändig bit i sorgearbetet.

  − Vad ska vi göra? snyftade Lotta. Vi kan ju inte ta hand om allt hur gärna vi än vill.

  − Vi låter det gå några veckor, rådde Mia som var mer samlad men väldigt sorgsen. Vi måste ge oss själva tid innan vi börjar röra mammas saker.

Fyra veckor passerade och en dag var det dags. De båda systrarna insåg att det inte fanns någon återvändo, det var de och inga andra som skulle ta sig an föräldrahemmet. Och de bestämde sig för att ses på Tallstigen 6 en lördagsförmiddag för att sätta igång, så gott det nu gick.

De låste upp och klev in genom dörren till det hus där de vuxit upp och där allt såg ut precis som vanligt. Mammans morgonrock hängde över en stol, hennes skor stod vid trappen och den lila jackan hängde på en galge i hallen. Och i korgen låg den påbörjade stickningen.

  − Var är mamma? viskade de tysta till varandra och tog varandras händer.

Men svaret hade de inom sig. Mamman var borta och skulle aldrig, aldrig mer komma hem.

De gick runt i huset och det var precis som om de såg det för första gången. De smekte möbler och andra ägodelar med både händer och blickar, kände på mammans kläder och noterade att sängen var bäddad med det vita, virkade överkastet.

  − Ordning och reda in i det sista, sa de tillvarandra och tårarna började rinna.

Men var skulle de börja? Huset var inte särskilt stort, men det är mycket man hinner samla på sig under ett helt liv. De gick runt och tittade och efter mycket funderande bestämde de sig för att börja med en byrå. De öppnade översta lådan där det låg flera fotoalbum och bestämde sig snabbt för att dessa måste sparas.

  − Vi får sortera, sa Mia till slut. Det får bli en sparhög, en slänghög och en hög till second hand.

  − Det låter bra, svarade Lotta som satt djupt försjunken i fotoalbumen. Och vi får gå varsamt fram, detta sliter i både kropp och sinne.

Denna första dag kom de inte längre än till byrån. Känslan av att göra intrång på helig mark fanns där även om allt nu var deras. Men de bestämde sig för att ta någon dag i veckan och sakta tömma huset som så småningom skulle säljas. Men det var långt dit, först skulle allt gås igenom.

De träffades som bestämt och tömde varsamt låda efter låda, skåp efter skåp, hylla efter hylla. Den tyngsta biten var garderoberna – vad skulle de göra med mammans alla fina kläder?

  − Nu sätter vi igång, sa Mia bestämt och så fick det bli. En del plagg behöll de som kära minnen och resten fick second hand ta hand om.

  − Hur gör vi med mammas röda kappa? frågade Lotta. Ska vi behålla den?

  − Ja, det är om du vill ha den, svarade Mia. Annars tycker jag att vi skickar den till second hand – nu får den göra någon annan kvinna glad.

Efter lite velande fram och tillbaka hade Lotta bestämt sig. Kappan skulle skickas till second hand hur ont det än gjorde. Mamman hade varit så otroligt tjusig i sin röda kappa men nu skulle den få sprida glädje på annat håll.

Glas och porslin sorterades och de hade också bestämt sig för att tömma huset på möbler. Återigen kontaktades second hand liksom att en del åkte på tippen. Men arvemöblerna tog de förstås hand om och fördelade lika. Ingen som helst osämja, systrarna var rörande ense om vem som skulle ha vad.

Till slut återstod endast ett tomt, nystädat skal och detta skal skulle nu säljas. De satt vid köksbordet som de hade låtit stå kvar och när Mia ringt mäklaren var de tysta en stund och tittade hjälpsökande på varandra.

  − Nu är det gjort, sa hon till slut. Nu finns ingen återvändo, nu får en ny familj ta över Tallstigen 6.

Så fick det bli och det var sorg och lättnad på en och samma gång. Snart skulle Tallstigen 6, liksom mamman, bara vara ett kärt minne att bära med sig i bröstet. Det var dags för systrarna att åka hem och det kändes extra tungt och vemodigt att denna gång låsa dörren – snart var det dags för en ny ägare att sätta nyckeln i låset.

De hade parkerat sina bilar på gatan utanför huset och kastade en sista blick mot köksfönstret. Och visst var det mamman som skymtade bakom gardinen och gav dem en kärleksfull vinkning?

  − Kör försiktigt och ring när du kommit hem, hade hon sagt, log Mia mellan tårarna och kramade om sin lillasyster.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s