Inlägg · Kåseri

Tacka vet jag Åhus-färjan

Jag känner mig privilegierad som får bo på Visingsö även om det är roligt att åka till fastlandet några gånger i veckan. Men sommartid är det bäst här ute och det händer ytterst sällan att vi åker på sommarsemestrar.

Förra sommaren gjorde vi dock ett undantag, maken och jag. Vi bestämde oss för att åka till Österlen och första stoppet var Åhus. På kvällen skulle vi ut och äta men restaurangerna låg på andra sidan ån. I vårt inre undrade vi förstås hur vi skulle ta oss dit, men vi hade oroat oss i onödan. Kluriga Åhusbor hade försett staden med en liten färja som gick i skytteltrafik mellan hållpunkterna.

Den var inte stor, den rymde max tio personer som fick samsas om utrymmet på de smala träbritsarna. Besättningen utgjordes av en man – antar att han fungerade både som kapten, styrman och matros – och något tak på denna lilla färja som mer påminde om en flotte fanns inte.

Kunde kanske vara något för Visingsötrafiken? funderade jag.

− Tänk vad de skulle kunna hålla igen på personalkostnaderna och så praktiskt det vore med en färja som går i ur och skur och endast drivs av en liten motor.

Maken nickade till svar, men var lite mer eftertänksam.

− En rolig tanke, medgav han. Men det skulle nog bli i kyligaste laget att sitta så mellan Visingsö och Gränna och det händer ju inte så sällan att vågorna går höga…

Insåg förstås det omöjliga i resonemanget, men det händer att jag blickar bakåt och minns den lilla färjan i Åhus. Särskilt när vårt stolta flaggskepp Braheborg ligger still för underhåll. Ibland är det planerat underhåll och ibland är det oplanerat, det där är lite olika.

Men Trafikverket gör sitt bästa för att informera öborna om det aktuella läget. Då kommer det mängder av små sms som talar om att Braheborg är tagen ur trafik och ersätts av betydligt mindre Ebba Brahe. Ofta står det samma sak i sms:en och likadant är det när Braheborg åter är redo för seglats. Tydligen vet de på Trafikverket inte till sig av glädje över att få basunera ut detta glada budskap.

Men i skrivandet stund ligger Braheborg ohjälpligt still för oplanerat underhåll – eller tekniskt fel som det så vackert heter. Då får både Ebba Brahe och ”lillfärjan” Christina Brahe trotsa Vätterns vågor. Folk ska ju till sina jobb eller uträtta ärenden oavsett om det är tekniskt fel på Braheborg eller inte.

Då heter det i sms:en att det är begränsad kapacitet och att alla kanske inte kommer med på färjorna. Fick ett sådant sms härom kvällen då Trafikverket slog larm: Måndagsturen klockan 6.00 är hotad då man inte kan bereda plats för alla som har bokat. Istället tillämpar man ”först till kvarn” som vid en bättre rea. Och när färjan proppats full med bilar avgår den med destination Gränna med de som hade turen att få följa med.

− Men så har det ju varit hela veckan. Varför skickar de ett sådant sms nu? frågade sig en kompis som är en van pendlare.

Tycker synd om dem som arbetspendlar och som måste ha bilen med sig. Själv åker jag bara några gånger i veckan och nästan alltid på turer som inte är fullt så attraktiva. Men det kan bli nog så trångt där också, särskilt nu när Braheborg ligger still och ska göras fri från tekniska fel.

Skulle åka en förmiddag i veckan och köerna – både med oss som hade bokat och de som chansade – ringlade sig långa. Först i chansarkön stod en kompis och vi hejade glatt på varandra.

− Ska vi gå upp och sätta oss, under förutsättning att jag kommer med? undrade hon.

Vi bestämde så och jag körde ombord. Gick sedan ur i bilen och gjorde ett försök att gå upp till salongen, vilket var stört omöjligt. Bilarna var packade tätt som tändstickor i en tändsticksask och kompisen, som messade att hon faktiskt slunkit med, hade samma problem: Hon stod inklämd i ett hörn och hade ingen chans att ta sig ur bilen.

Själv håller jag absolut på Åhus-färjan. Den har förstås sina brister, men man kommer sina medresenärer nära och får dessutom frisk luft. Tror jag ska tipsa Trafikverket.

Inlägg · Kåseri

Apropå krämer

Jag är 57 år gammal och det är inget jag skäms över. Jag bär mina år med heder och tycker det är en rätt skön ålder. Döttrarna är utflugna sedan länge – även om de aldrig blir riktigt stora i mammas ögon – och nu har första barnbarnet anlänt.

Rynkorna kommer smygande i ansiktet och det hänger lite här och där och den biten kunde jag förstås vara utan. Men jag har funnit råd: En undergörande ansiktskräm som i ett nafs gör mig 25 år yngre och jämnårig med döttrarna.

Nej, jag har inte köpt den själv. Jag fick den i julklapp av min syster som tyckte att storasyrran behövde en uppfräschning. Vi bytte klappar några dagar innan jul och jag tjuvöppnade paketet dagen före julafton. Där stod att finna en ansiktskräm och det är alltid bra att ha.

− Tack för julklappen, sa jag till syrran när vi pratades vid på julafton.

− Förstod du vad det var? undrade hon.

− En ansiktskräm, svarade jag sanningsenligt.

− Sant, intygade syrran. Men det är ingen vanlig kräm, det är en Askungekräm som lyfter och stramar åt och som är helt fantastisk.

Att det finns sådana krämer hade jag förstås ingen aning om. Jag köper som regel till mina vanliga krämer som jag tycker fungerar bra. Men jag håller mig till det jag begriper – jag har inte ens fått riktig kläm på hur rengöringskrämen som äldsta dottern gav mig i Mors dags-present förra året fungerar.

Men den har en given plats i necessären och fick följa med till yngsta dottern i Norge där vi firade jul. Och det var ju tur, för äldsta dottern nyttjar dylika ting och vet uppenbarligen hur den ska brukas. Nu hade hon glömt sin hemma och trodde förstås att lillasyster hade en i gömmorna.

− Har du rengöringskräm att låna ut? frågade hon yngsta dottern.

− Nej, jag använder inte sådant, svarade yngsta dottern.

− Men jag har, sa jag triumferande. Jag har fått den av dig, men vet inte riktigt hur man använder den.

− Du får gärna låna den.

Mycket mer sagt om rengöringskräm blev inte just då. Äldsta dottern tog en klick och den rengjorde förstås varenda por utan att jag begrep hur. Men när jag på julafton hade syrran på tråden passade jag på att fråga om den krämen också.

− Hur använder man en rengöringskräm? undrade jag.

 − När jag har försökt har det mest blivit en geggig massa i ansiktet.

 − Du måste ta lite vatten också, fnittrade syrran.

− Nu fick du lära dig det med, tillade hon.

Sedan var det det där med Askungekrämen. Jag insåg att den inte var att smeta in den hur som helst och jag tillkallade expertisen i form av syrran. Då fick jag klart för mig att den skulle läggas på ovanför dagkrämen och simsalabim skulle rynkorna vara ett minne blott.

Det är ju aldrig farligt att försöka och jag provade hemma i badrummet. Och tro´t eller ej, krämen fungerade. På ett helt fantastiskt sätt stramade den åt huden och jag såg inte en dag äldre ut än 56. Undrar vad de stoppat i den, denna krämernas kräm?

Nu nyttjar jag inte krämen varje dag – det finns ju gränser för ungdomligheteten. Och det gäller att bruka den med måtta, vem vet vad som händer om man tar den för ofta? Jag kanske blir tagen för lillasyster till mina egna döttrar…

Inlägg · Kåseri

Fram för nya traditioner

Helgerna är över, tomtarna har åkt upp på vinden och återstår nu gör endast de  tomtar som alltid finns på loftet. Det är en fröjd att plocka fram julsakerna, men fruktansvärt tråkigt att plocka bort dem. Efter julgransplundringen unnade jag mig dock en bukett tulpaner, samtidigt som jag summerade jul och nyår.

Julhelgen tillbringade vi utomlands. Ja, vi reste inte så värst långt bort, vi åkte till Norge där yngsta dottern bor med sin lilla familj och fick faktiskt uppleva en vit jul. Vi har alltid flängt runt på jularna – förr var det farmor och mormor som fick besök, sedan svågern och svägerskan och syrran, men det har alltid blivit några sena timmar hemma på Visingsö med kärnfamilj och julklappsöppning.

Men nu var det slut med det. Yngsta dottern som är nybliven mamma hade andra planer.

− Vi vill inte åka så långt med Tuva, förkunnade hon. Vi vill fira jul i Norge och vi vill att ni kommer hit.

I vissa fall är traditioner till för att brytas och vi valde då att packa bilen full med julmat och klappar och bege oss till grannlandet. Där gnistrade snön och granen stod grön och grann i stugan.

Vi fick en fin och stämningsfull julafton, men på juldagen brakade det loss. Efter avslutad kalkonmiddag fick svärsonen plötsligt ont i magen och gick och la sig en stund. Sedan dröjde det inte så värst länge innan han kom rusande genom huset på väg mot toan. Vinterkräksjukan hade golvat honom och jag började genast tjoa om vitpeppar.

− Har ni vitpeppar hemma? undrade jag som tror på gamla huskurer, men yngsta dottern skakade på huvudet.

− Jag har rosépeppar, svarade hon. Tror du det hjälper?

Det trodde jag nu inte. Hade bara en from förhoppning om att vi andra skulle vara immuna mot detta virus, vilket jag läst att man faktiskt kan vara. Men så var nu inte fallet.

Svärsonen tillbringade hela kvällen på toan. Och framåt morgontimmarna mot annandagen var det äldsta dotterns tur. Hon var fruktansvärt trött när natten övergått i dag och ville helst sova. Vi hade planerat att åka hem på annandagen och lyckades övertyga äldsta dottern om att detta skulle gå. Hon skulle få vila flera timmar innan vi gav oss iväg och sedan kunde hon få sitta och sova i bilen.

Yngsta dottern var dock skeptisk.

− Tänk om du eller pappa blir sjuka på vägen? sa hon snusförnuftigt.

− Det är nog ingen fara, svarade jag. Vi kanske är immuna mot vinterkräksjukan.

Alltså lastade vi bilen med alla väskor och klappar vi fått – fast beslutna att åka runt 17.00 för att hinna med sista färjan till Visingsö. Vi hade precis fått på oss jackorna och kramat om varandra när maken blev blek om nosen.

− Jag har ont i magen och måste på toa, sa han, varefter han kastade sig upp för trapporna.

Jag och äldsta dottern vände och gick in i huset.

− Pappa är dålig, så vi checkar in igen, sa jag till yngsta dottern. Vi får nog stanna en natt till.

− Vilken tur att ni inte hann iväg, suckade hon.

Maken var magsjuk hela kvällen och en bit inpå natten, och framåt småtimmarna var det min tur att hänga över toastolen. Immun var jag alltså inte och jag var fruktansvärt trött när natten övergått i dag.

Men vi bestämde oss ändå för att köra hem. Äldsta dottern och maken hade piggnat till och det blev jag som satt och sov i baksätet under resan. Och när de andra ville köpa pizza i Gränna var jag fullt nöjd med blåbärssoppa.

Nej, aldrig ska vi glömma julen 2019. Det är så härligt med nya traditioner!

Inlägg · Kåseri

Det finns gränser för empati

Det är synd om dem på Skatteverket och för allan del även de som jobbar på andra inrättningar där vi får sitta i telefonköer och vänta på att det ska bli vår tur. Jag tror inte att det är särskilt många som bryr sig om hur dessa handläggare eller teleoperatörer egentligen mår.

Själv är jag ivrig anhängare av det personliga samtalet och föredrar många gånger telefonen framför att skicka mejl, men jag vet att vi är en ständigt krympande skara som delar den uppfattningen. Och tvingas vi då sitta i telefonkö blir vi superstressade och känner hur dyrbara sekunder och minuter försvinner all världens väg.

Vi har våra döttrar på håll och jag är noga med att prata med dem i telefon istället för att mejla eller skicka sms. Jag vill helt enkelt höra på deras röster att allt är okey och det har jag präntat in i de små liven. Vi pratar inte varje dag, det brukar bli ett par tre gånger i veckan, och då stämmer vi av stort och smått. Exempelvis då hur krångligt det kan vara att komma fram till handläggaren på Skatteverket.

Yngsta dottern bor i Norge och för en tid sedan var hon tvungen att kontakta Skatteverket i Sverige. Vet inte riktigt vad det handlade om men förmodar att det var ett rent rutinärende. Mig veterligen har hon inget otalt med myndigheten, men hon var tvungen att ringa dit och det dög inte med att skicka mejl.

En liten stund tidigare hade jag förklarat för henne hur roligt det var att få prata med henne och höra hennes glada stämma och att telefonen många gånger överträffar både sms och mejl, då man faktiskt hör hur folk mår.

− Förstår, suckade dottern, men nu var det Skatteverket jag skulle ringa till. Jag bryr mig väl inte om hur de på Skatteverket mår…

− Tål att höra, svarade jag och tänkte för mig själv: ”Det finns ju gränser för den empati man försökte skicka med sina barn redan med modersmjölken”.

Tydligen har jag inte talat så kärleksfullt om Skatteverket under barnens uppväxt och det får väl ses som en brist i mina moderliga omsorger. Men de är värda all respekt för precis som de flesta andra försöker de bara sköta sitt jobb. Och detta gäller förstås alla andra som jobbar i kundtjänster där folk får köa för att komma fram och kan låta nog så irriterade på rösten när det äntligen blir deras tur.

Men dessa telefonister är ett härdat släkte som inte så sällan avslutar samtalet med ett: ”Ha en bra dag”.  Och vad svarar vi då? I bästa fall blir det ett ”tack”.

Tänkte på det när jag själv hamnade i en enormt lång telefonkö då jag nyligen blev av med min plånbok och skulle spärra bankkorten. Där rann tiden i väg och när jag väntat över en halvtimma hade mitt ihopsamlade tålamod nästan försvunnit och jag började inse vitsen med att skicka mejl – vilket inte hade fungerat i det här fallet.

Men när det äntligen var min tur möttes jag av en trevlig mansröst som gjorde vad han kunde för att hjälpa mig. Och då var min irritation som bortblåst.

− ”Ha en fortsatt bra dag”, sa han som avslutning och jag önskade honom detsamma.

Nu blev vi väl inte vänner för livet, men han gjorde ett bra jobb och avsaknaden av plånboken kändes genast lite mindre tung. Att det finns många, många fler som behövde spärra sina kort samma dag kunde ju inte han rå för. Och alla hade nog inte samma tur som jag – min plånbok återfanns i bilen där den trillat ner och gömt sig under sätet och hittades av min man.

− Vilken lycka, sa jag till min sakletare. ”Visserligen fick jag sitta i telefonkö över en halvtimma och korten spärrades till ingen nytta”. ”Men resten av dagen bli nog bra, för det önskade han på banken”.

Nej, fram för mer empati till ”utsatta grupper” – särskilt dem på Skatteverket.    

Inlägg · Kåseri

Mångalen eller ”Därför kokar jag aldrig knäck”

− Vad gör du? frågade äldsta dottern då hon ringde häromkvällen.

− Skriver julkort, tittar på månen och är lite lagom mångalen, svarade jag sanningsenligt.

− Är det fullmåne? undrade hon då.

− Nej, det är det först om några dagar, sa jag. Men det är ju bra att förbereda sig lite.

Hon fnittrade till och kanske tänkte vi samma tanke: Ett knäckkok för många Herrans år sedan då barnen var små som slutade i ren katastrof då mor i huset miste både sans och vett och blev spritt språngande galen. Säkert var det fullmåne då också…

Jag menade så väl och ville skapa julstämning hemma i köket. Jag var då en dubbelarbetande, lagom stressad småbarnsmor som fått ledigt en eftermiddag, och givetvis skulle dessa timmar användas till julpyssel.

− Vi kokar knäck, sa jag till töserna och de var genast med på noterna.

Små knäckformar sattes ut på en bricka, mandel hackades och mandel, socker och sirap blandades till i min stora gjutjärnsgryta. Av någon bekant hade jag fått höra att en stekgryta var bäst att använda när man kokade knäck och jag följde rådet. Jag var liksom novis på området, jag hade aldrig förr kokat knäck, men någon gång ska ju vara den första.

Jag rörde lugnt i knäckmassan som skulle koka upp och sedan koka ett antal minuter. Så långt gick allt bra och de små älsklingarna följde mammas övningar vid spisen, uppflugna på var sin bänk. Och mor fick något änglalikt i blicken, snart skulle knäcken vara klar och redo att skedas upp i de färgglada formarna.

Men något gick snett och jag har aldrig blivit klok på vad det egentligen var. Men den kokande massan som skulle bli till lagom seg knäck hade inom loppet av bara några sekunder förvandlats till en stenhård klump som smetat sig in i min gjutjärnsgryta och som inte gick att få loss, hur mycket jag än försökte.

Jag försökte skrapa mot kanterna men knäckmassan vägrade lämna grytan och jag såg framför mig en katastrofal jul: Ingen knäck och ingen gjutjärnsgryta. Det änglalika som tidigare prytt mitt ansikte var som bortblåst och istället tog demonerna mig i besittning. Jag gapade, skrek och svor och mina små änglar flydde i vild panik in på toaletten. Visserligen hade de sett sin mor arg förr, men inte riktigt på det viset.

Då – just då – ringde telefonen. Jag samlade ihop mig och svarade och som tur var, var det mamma.

− Vad gör ni? undrade hon.

− Försöker koka knäck, svarade jag som fortfarande kokade ikapp med knäcken. Men det går åt h-e. Nu har ungarna stängt in sig på toan och jag har förstört gjutjärnsgrytan.

Mor visste råd. Hon uppmanade mig att lugna ner mig, hämta barnen och hälla varmt vatten i grytan. Med ens blev jag mitt vanliga jag och telningarna kom ut självmant när de förstod att det var mormor som ringde. Och på kvällen ringde maken som befann sig i Stockholm och som lovade ta sig an grytan när han kom hem.

Nej, det blev ingen knäck det året och inget annat år heller. Istället gjorde vi marsipangodis och lite annat smått och gott och det håller jag mig till än i dag. Tänker rulla Mozartkulor och Bountykulor och doppa i choklad och ta med till Norge där yngsta dottern och hennes familj är bosatt och där vi ska fira jul i år.Av hänsyn till nära och kära blir det ingen knäck, det var en gång och aldrig mer. Men säkert var det fullmånens fel – jag var helt enkelt mångalen.

Inlägg · Novell

När allt bara blir ett minne

De båda systrarna tittade tyst på varandra. De var både trötta och uppgivna men visste vad som skulle göras. Till slut bröt Mia tystnaden och vände sig mot Lotta.

 − Ska du eller jag? sa hon, samtidigt som hon vägde telefonen i handen.

 − Du får göra det, svarade Lotta. Jag klarar det inte.

 − Det gör egentligen inte jag heller, suckade Mia. Men vi måste och nu ringer jag.

Hon försökte samla sig men handen darrade en aning när hon slog numret till fastighetsmäklaren. Några signaler gick fram, sedan svarade en mansröst och han presenterade sig som Martin Falk.

 − Hej, sa hon. Jag heter Mia Carlberg och ringer dig eftersom jag och min syster ska sälja vårt föräldrahem.

 − Det är ett dödsbo, tillade hon tyst, samtidigt som en liten tår letade sig fram i ögonvrån.

 − Jag förstår, svarade Martin Falk och lät deltagande på rösten. Men vad är det för typ av hus och var ligger det?

 − Det är en villa på knappa hundra kvadrat och huset ligger i Bankeryd på Tallstigen 6, sa Mia och kände hur Lotta greppade hennes hand.

 − Då bestämmer vi en tid när jag kan komma och titta, sa mäklaren. Skulle det passa er på onsdag klockan 14.00?

Systrarna nickade i samförstånd varefter samtalet avslutades och Mia vände sig mot Lotta.

  − Nu är det gjort, sa hon. Nu finns det ingen återvändo.

De satt i köket i sitt föräldrahem med var sin kopp kaffe. Ett halvår tidigare hade deras tillvaro rasat samman då deras mamma hastigt hade dött efter att ha drabbats av en stor hjärtinfarkt. Visserligen var mamman 83 år och hade levt ett långt liv, men en mamma är alltid en mamma. Deras pappa hade gått bort två år tidigare men hade då varit sjuklig en längre tid.

Hans död hade inte kommit direkt oväntat även om det också varit ett oerhört hårt slag. Men mitt i den djupa sorgen fanns en enormt stark mamma som kämpade för att hålla ihop familjen. Och på sin 83-årsdag hade hon i vanlig ordning samlat släkten till middag och där fattades inget eller ingen: Mamman hade bjudit familjen på paradnumret kålpudding och Mia och Lotta var där tillsammans med sina män och numera vuxna barnbarn med respektive. Att det skulle bli den sista middagen på Tallstigen 6 hade de förstås ingen aning om men så blev det.

Mamman hade varit sitt vanliga starka och glada jag precis som hon alltid var när hon bjöd till kalas. Med en energi som aldrig tycktes sina hade hon lagat mat och bakat och bjöd nu gästerna på mat, tårta och minst sju sorters kakor. Hon trugade och lockade Mia och Lotta och deras familjer att stoppa i sig långt mer än de skulle…

Hon hade frågat ut familjen, främst då de fem barnbarnen, om hur livet tedde sig och det var skratt och glädje i luften. Alla älskade den positiva och dynamiska mamman och mormodern – förmodligen var hon en av några få utvalda som klarat av att plantera om pelargoner samtidigt som hon genomled en liten stroke. Och som med samma entusiasm redde ut en mindre hjärtinfarkt under pågående pepparkaksbak.

Att mamman hade lite problem med hjärtat visste de. Men hon tog medicin när hon behövde och det var inget som stoppade henne. Med energi som i fornstora dagar gick hon sina halvmila långa promenader, eller satte hon på sig ryggsäcken och vandrade då två-tre kilometrarna upp till affären för att handla. Varorna bar hon sedan hem i ryggsäcken.

Hon var en verklig järnlady och Mia och Lotta hade mer än en gång skrattat åt detta stycke dynamit ur vilken de själva var sprungna. De hade också energi och ville framåt men inget kunde mäta sig med mammans hästkrafter. Och de log i samförstånd när de mätta och belåtna tog sig an disken. Mamman propsade på att själv få diska och de fick mer eller mindre övermanna henne vid diskhon, men systrarna stod på sig och hävdade bestämt att hon istället skulle umgås med barnbarnen.

Till slut gav hon med sig när äldsta barnbarnet Elin med ett leende tog henne under armen.

 − Mormor, sa hon, det är något jag måste få berätta för dig. Jag och Oskar väntar barn, så nu ska du bli gammelmormor.

Mia log mot sin dotter. Hon och hennes man hade förstås vetat om den glada hemligheten ett tag men lovat att inte berätta. Det ville Elin göra själv och vad kunde passa bättre än att överraska mormor på hennes födelsedag?

 − Men så roligt, skrattade hon. Och tänk att få sticka små babykläder igen, jag ska köpa garn redan i morgon.

Klockan gick och när Mia och Lotta var klara med disken började de planera för hemfärd. Alla gjorde sig redo att lämna Bankeryd och dagens värdinna fick många varma och tacksamma kramar. Deras mamma följde dem till dörren och var med ute på trappan varefter hon som alltid vinkade i köksfönstret. Alla vinkade tillbaka och det var en uppsluppen skara som lämnade kalaset. Och lika glad var mamman – ännu kunde hon ordna kalas och nu skulle hon dessutom bli gammelmormor.

Hennes lycka och förväntan kände inga gränser och glädjen höll i sig. Mamman var som i ett saligt rus när både Mia och Lotta ringde dagen efter för att tacka för senast. Sedan blev det dagliga samtal till mamman precis som vanligt. Hon var så glad och hade börjat sticka vita babykläder.

Det gick en vecka. Både Mia och Lotta pratade med sin mamma varje dag och Mia brukade som regel ringa henne runt 17.30. Då fick de en pratstund innan mamman slog sig ner framför tv:n med sin stickning. Hon tittade alltid på nyheterna vid 18.00 och fortsatte sedan med ”God kväll”. Det var heligt för henne och det skulle mycket till för att störa henne under programmen.

Därför ringde Mia som vanligt denna tisdagskväll. Allt var bra med mamman, hon hade varit ute och gått och satt nu och stickade. Hon var sitt vanliga positiva jag och pratade glatt på om hur roligt det skulle bli med Elins lilla bebis.

 − Undrar om det blir en pojke eller flicka? funderade hon högt. Men jag stickar ju i vitt så det passar vad det än blir.

Mia var lika glad som sin mamma över den väntade bebisen och det kändes gott i hjärtat när samtalet avslutades: Tänk att hon skulle bli mormor och hennes mamma skulle få uppleva lyckan att bli gammelmormor.

Föga anade hon då att det skulle bli de sista ord som hon och mamman sa till varandra i detta jordeliv. Och aldrig någonsin, om hon så blev 100 år, skulle hon glömma telefonsamtalet som kom sent samma kväll. Hon hade somnat när telefonen ringde strax före midnatt och hon anade genast oråd när hon såg att det var ett hemligt nummer. Hade det hänt någon något?

 − Mia Carlberg, svarade hon.

 − Det är från räddningstjänsten i Habo, hörde hon en mansröst säga.

 − Jag kommer med tråkiga nyheter. Din mamma har drabbats av en stor hjärtinfarkt och hennes liv gick inte att rädda. Jag vet att det är fruktansvärt att ta emot ett sådant bud på telefon, men jag undrar om du och din syster kan komma hit så fort som möjligt?

 − Men hur gick det till? undrade Mia som hamnat i ett chocktillstånd och reagerade med skärpta sinnen.

 − Det var en granne som hittade henne, sa mannen från räddningstjänsten och fortsatte:

 − Det var upplyst i hela huset fast timmen var sen. Då gick han över för att titta hur det var och när din mamma inte öppnade blev han orolig och hämtade reservnyckeln. Han gick in och ropade på Kerstin, men fick inget svar. Då gick han in i köket och hittade din mamma liggandes på golvet. Han larmade omedelbart 112 och när vi kom var din mamma livlös. Vi försökte med hjärt- och lungräddning i 30 minuter, men hon gav inte ifrån sig några livstecken.

 − Jag förstår, sa Mia. Jag ska genast ringa min syster så kommer vi så fort vi kan.

 − Det är mamma, fick hon fram när hon vände sig mot sin man som av samtalet hade förstått att hans älskade svärmor var borta.

  − Hon är död och vi måste åka dit men först måste jag ringa Lotta.

Känslorna hade ännu inte hunnit ifatt henne och hon var både samlad och fokuserad när hon ringde upp Lotta. Klockan var nu bortåt 1.00 och hon förstod att hon skulle väcka henne. Signalerna gick fram och en sömndrucken Lotta svarade.

 − Ja, det är jag, sa Mia. Det har hänt något hemskt, mamma är död.

 − Nej, skrek Lotta, det är inte sant. Vad är det som har hänt och hur har det gått till?

Mia återgav vad räddningsledaren hade sagt och försökte sedan förklara för den uppskärrade Lotta att de måste bege sig till huset i Bankeryd.

 − Vi kan vara där om en timma, snyftade Lotta. Hur lång tid behöver ni på er?

 − Det tar nog dryga timmen för oss, vi har ju längre att köra, svarade Mia som lät både spänd och ansträngd på rösten. Vi kan väl ses utanför så går vi in tillsammans?

De möttes utanför den gulmålade villan i Bankeryd. Framför huset stod en ambulans som vittnade om att något hemskt inträffat innanför väggarna. Lotta grät, men Mias känslor hade ännu inte hunnit ifatt henne och hon var fortfarande i chocktillstånd.

 − Nu går vi in, sa hon och tog sin syster under armen.

De möttes av räddningsledaren och ytterligare två man som uttryckte sitt deltagande.

 − Eran mamma ligger på sängen, sa de. Vi gjorde vad vi kunde men hennes liv gick inte att rädda.

 − Kan vi gå in till henne? sa Mia tyst och de möttes av en jakande nickning.

Mamman låg på sängen med en filt över sig och huvudet vilandes mot en kudde. Lotta grät och Mias chock övergick snabbt i en bottenlös sorg. Tårarna rann och tankarna rusade: Det var ju inte många timmar sedan hon hade pratat med sin mamma och nu var hon borta. Och hon som skulle bli gammelmormor och var så igång med sin stickning…

Någon timma senare anlände bårbilen för att hämta mammans kropp. Mia och Lotta förstod att avskedet var oundvikligt, men det slet i både själ och hjärta när mamman nu skulle förflyttas till bårhuset. Och dagen efter fick de förbereda en begravning – de som nyligen hade firat mammans födelsedag.

Begravningsdagen blev en tung dag för de båda systrarna och deras familjer. Men mitt i det mörka kunde de skönja ett litet, litet ljus. Det var så många som ville hedra mammans minne med blommor och minnesgåvor och många gäster hade sökt sig till Bankeryds kyrka för att ta ett sista farväl. Men när Mia och Lotta skulle gå fram till altaret för att lägga de röda rosorna på kistan brast det för dem. Så mycket tankar, så många minnen, så mycket känslor. Allt hann ifatt dem.

Minnesstunden som följde var ljusare, många av gästerna delade med sig av minnen och, som om de inte redan visste det: Mamman hade många nära vänner och hade varit omtyckt långt utanför de egna familjeleden.

Efter minnesstunden åkte Mia och Lotta och deras familjer hem till mammans villa. De ville se sitt barndomshem som det var innan de började rensa och sortera. Det var tungt och oerhört pressande men ändå en nödvändig bit i sorgearbetet.

 − Vad ska vi göra? snyftade Lotta. Vi kan ju inte ta hand om allt hur gärna vi än vill.

 − Vi låter det gå några veckor, rådde Mia som var mer samlad men väldigt sorgsen. Vi måste ge oss själva tid innan vi börjar röra mammas saker.

Fyra veckor passerade och en dag var det dags. De båda systrarna insåg att det inte fanns någon återvändo, det var de och inga andra som skulle ta sig an föräldrahemmet. Och de bestämde sig för att ses på Tallstigen 6 en lördagsförmiddag för att sätta igång, så gott det nu gick.

De låste upp och klev in genom dörren till det hus där de vuxit upp och där allt såg ut precis som vanligt. Mammans morgonrock hängde över en stol, hennes skor stod vid trappen och den lila jackan hängde på en galge i hallen. Och i korgen låg den påbörjade stickningen.

 − Var är mamma? viskade de tysta till varandra och tog varandras händer.

Men svaret hade de inom sig. Mamman var borta och skulle aldrig, aldrig mer komma hem.

De gick runt i huset och det var precis som om de såg det för första gången. De smekte möbler och andra ägodelar med både händer och blickar, kände på mammans kläder och noterade att sängen var bäddad med det vita, virkade överkastet.

 − Ordning och reda in i det sista, sa de tillvarandra och tårarna började rinna.

Men var skulle de börja? Huset var inte särskilt stort, men det är mycket man hinner samla på sig under ett helt liv. De gick runt och tittade och efter mycket funderande bestämde de sig för att börja med en byrå. De öppnade översta lådan där det låg flera fotoalbum och bestämde sig snabbt för att dessa måste sparas.

 − Vi får sortera, sa Mia till slut. Det får bli en sparhög, en slänghög och en hög till second hand.

 − Det låter bra, svarade Lotta som satt djupt försjunken i fotoalbumen. Och vi får gå varsamt fram, detta sliter i både kropp och sinne.

Denna första dag kom de inte längre än till byrån. Känslan av att göra intrång på helig mark fanns där även om allt nu var deras. Men de bestämde sig för att ta någon dag i veckan och sakta tömma huset som så småningom skulle säljas. Men det var långt dit, först skulle allt gås igenom.

De träffades som bestämt och tömde varsamt låda efter låda, skåp efter skåp, hylla efter hylla. Den tyngsta biten var garderoberna – vad skulle de göra med mammans alla fina kläder?

 − Nu sätter vi igång, sa Mia bestämt och så fick det bli. En del plagg behöll de som kära minnen och resten fick second hand ta hand om.

 − Hur gör vi med mammas röda kappa? frågade Lotta. Ska vi behålla den?

 − Ja, det är om du vill ha den, svarade Mia. Annars tycker jag att vi skickar den till second hand – nu får den göra någon annan kvinna glad.

Efter lite velande fram och tillbaka hade Lotta bestämt sig. Kappan skulle skickas till second hand hur ont det än gjorde. Mamman hade varit så otroligt tjusig i sin röda kappa men nu skulle den få sprida glädje på annat håll.

Glas och porslin sorterades och de hade också bestämt sig för att tömma huset på möbler. Återigen kontaktades second hand liksom att en del åkte på tippen. Men arvemöblerna tog de förstås hand om och fördelade lika. Ingen som helst osämja, systrarna var rörande ense om vem som skulle ha vad.

Till slut återstod endast ett tomt, nystädat skal och detta skal skulle nu säljas. De satt vid köksbordet som de hade låtit stå kvar och när Mia ringt mäklaren var de tysta en stund och tittade hjälpsökande på varandra.

 − Nu är det gjort, sa hon till slut. Nu finns ingen återvändo, nu får en ny familj ta över Tallstigen 6.

Så fick det bli och det var sorg och lättnad på en och samma gång. Snart skulle Tallstigen 6, liksom mamman, bara vara ett kärt minne att bära med sig i bröstet. Det var dags för systrarna att åka hem och det kändes extra tungt och vemodigt att denna gång låsa dörren – snart var det dags för en ny ägare att sätta nyckeln i låset.

De hade parkerat sina bilar på gatan utanför huset och kastade en sista blick mot köksfönstret. Och visst var det mamman som skymtade bakom gardinen och gav dem en kärleksfull vinkning?

 − Kör försiktigt och ring när du kommit hem, hade hon sagt, log Mia mellan tårarna och kramade om sin lillasyster.   

Inlägg · Kåseri

Hos frissan

Det är inne att vara grå, men själv har jag inte riktigt anammat det nya hårmodet. Jag föredrar att vara den blondin jag alltid har varit och besöker frissan regelbundet för att få några ljusa slingor i mitt numera råttfärgade hår. Och det är alltid lika skönt att slå sig ner i frisörstolen och bli lite ompysslad de cirka två timmar som behandlingen tar med färgning och klippning.

Min frisör har blivit en god vän till mig och medan hon tar sig an min kalufs ventilerar vi stort och smått. När jag så får sitta under torkhuven brukar jag bläddra lite i Hänt Extra för att ta del av det senaste skvallret. En tidning jag aldrig skulle köpa, men hos frissan läser jag den…

− Vill du ha några andra tidningar? brukar frissan fråga.

− Nej, svarar jag då. Det räcker med den här, varpå jag slaskar i mig om kändisarnas romanser, skilsmässor och barnafödande och allt vad det nu kan vara.

När jag nyligen besökte salongen i Gränna hade jag som vanligt fått delar av håret insvept i folie och satt där och väntade på att bli en lagom blekt blondin. Frisören kämpade med mina testar när dörren plötsligt öppnades och en man steg in. Han hade kepsen långt nerdragen och min frissa hejade glatt på honom.  Jag förstod att han var kund på salongen och att de kände varandra.

− Hejsan, log hon. Vad kan vi hjälpa dig med i dag?

Så långt tog jag ingen särskild notis om nykomlingen, utan bläddrade lugnt vidare i min skvallerblaska. Men när han gick fram till min frisör och började föra ett samtal i viskande ton vaknade nyfikenheten och jag, hemska människa, låtsades läsa men satt och tjuvlyssnade.

− Det har hänt något hemskt väste mannen. Jag duschade och tvättade håret, men tog fel tub och har använt min frus hårfärgning. Kan ni hjälpa mig?

− Hur ser du ut? frågade min frisör och hennes kollega som snabbt kom till undsättning.

Jag fick böja mig lite bakåt för att se när mannen – om än motvilligt – tog av sig kepsen och förevisade ett lilafärgat hår. Både frisörerna och jag hade sett det vi ville se och de bad honom vänta fem minuter medan de hade rådslag om hur den lila färgen lämpligen skulle kunna tas bort.

− Jag ska ju träffa kunder i dag och kan inte se ut så här, viskade mannen som återigen hade tagit på sig kepsen.

Jag förstod honom och det gjorde frisörerna också. Det lilafärgade håret var mer originellt än vackert och han ombads vänta en stund, varefter min frisörs kollega skulle ta hand om honom.

Det är bara att erkänna: Jag hade släppt Hänt Extra och följde med spänning detta stycke vardagsdramatik som var långt mer spännande än allt skvaller i världen. Men jag bläddrade förstås lite förstrött i tidningen för att inte ge sken av att sitta där och tjuvlyssna.

Snart var det dags för mig att gå till shamponeringen och lite smått orolig undrade jag över vilken kulör mitt eget hår skulle ha? Tänk om det också blev lila… Men när färgen sköljdes ut var det blont, precis som jag hade tänkt mig.

Jag skulle därefter klippas och medan frisören jobbade med saxen noterade jag att frisör nummer två nu skulle avlägsna mannens lila färg. Riktigt vad hon blandade till har jag ingen aning om, men hon tvättade och sköljde medan jag satt där och kikade mellan speglarna.

− Kan du sitta lite mer rakt? sa min frisör och då kunde jag inte längre följa dramat, vilket jag tyckte var lite tråkigt. Jag ville så gärna se hur det gick för mannen.

Men min nyfikenhet stillades då han reste sig. All lila färg var borta, han stoltserade nu med tinningarnas grå charm och kunde slänga kepsen all världens väg. Det kostade honom förstås en slant, men säkert var det väl använda pengar.

− Tänk så olika det kan vara, sa jag till frissan. Jag betalar för att få lite färg i håret och slippa det grå, medan andra pröjsar för att få tillbaka sina gråa strån.

Men grått är tveklöst snyggare än lila.  

Inlägg · Kåseri

Rent mjöl i påsen

Det händer att jag bakar och då behövs som regel vetemjöl. I alla fall om man ska svänga ihop en marmorerad kaka. Längtan efter just marmorerad kaka växte sig stark för ett litet tag sedan och jag bestämde mig för att stilla begäret och vispa ihop smeten.

Kollade så om jag hade alla ingredienser hemma men upptäckte att vetemjölet nästan var slut. Jag skulle ändå bort och handla i vår närbutik så det var bäst att köpa hem en påse mjöl också.

Jag begav mig till affären, plockade ihop mina varor och lade sedan upp dem på bandet.

− Ska du hem och baka? sade den trevliga säljaren som nästan alltid har tid för lite småprat.

− Jajamän, svarade jag. Jag ska baka marmorerad kaka, det tycker jag är gott.

Jag betalade för kalaset och lade sedan varorna i min medhavda kasse. Mjölet satte jag i botten eftersom det var tyngst och annars skulle ha krossat gurkan, tomaterna och andra livsmedel.

Tog mig sedan hem, redo att vispa till kaksmeten. Men när jag skulle plocka upp varorna upptäckte jag att hela kassen var full med mjöl. På min prima vetemjölspåse fanns ett hål och under transporten hem hade en del av mjölet behagat rymma från påsen och ta min kasse i besittning.

Det var liksom bara att gilla läget och torka kasse och matvaror rena från mjöl. Min marinblå plånbok hade också fått sig en dos av vetemjöl och jag rengjorde även den.

Efter detta saneringsarbete kände jag mig skapligt nöjd med mig själv och ganska så klimatsmart. Jag åkte inte iväg till affären för att byta påse och låta resterande innehåll hamna bland butikens sopor. Jag tejpade ihop påsen, ställde in den i skåpet och tröstade mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen.

Det kom något annat emellan, det blev inget kakbak den dagen. Mjölet stod där det stod, men gjorde sig ändå påmint dagen efter då jag på nytt uppsökte vår fina butik för att inhandla livets nödtorft. När jag skulle dra mitt medlemskort ville det inte vara med.

Jag drog flera gånger utan resultat och provade sedan med att dra över magnetremsan med handen. Och tänkt, det hjälpte. Jag fick mina poäng och skulle sedan göra rätt för mig med bankkortets hjälp. Men inte heller det fungerade. Jag gnuggade chipet för allt vad jag var värd och till slut kunde mina pengar flyga ut i rymden och landa i butikens kassaapparat.

Vad detta berodde på? Vetemjölet, förstås. Jag hade ju rengjort både kasse och plånbok, men att mjölet också skulle ha smugit sig in i plånboken i ett försök att hindra mig från att göra affärer hade jag ingen tanke på.  Det var bara att ta sig hem igen och torka av korten så de skulle vara mer samarbetsvilliga nästa gång jag handlade.

Skred så till verket. Korten gjordes fria från mjöl och än en gång tröstade jag mig med att jag i alla fall hade rent mjöl i påsen. Det var åtminstone vad jag trodde – nästa gång jag skulle handla upprepades proceduren och jag fick gnugga korten några extra gånger innan jag kunde betala. Och hemma i köket stod den igentejpade mjölpåsen i väntan på kakbaket.

En eftermiddag var det dags. Jag plockade fram det jag behövde och började måtta upp mjölet. Då upptäckte jag den. En liten skalbagge kröp omkring, omgiven av vitt mjöl. Vad den hade i mitt mjöl att göra begrep jag inte riktigt, varpå den snabbt förpassades till härligheten.

Och då – men först då – begav jag mig till butiken för att utkräva en ny påse vetemjöl. Påsen tog jag med mig, det var ju tänkbart att den lille krabaten hade fler kompisar som också levde loppan i mjölet och att innehållet behövde analyseras.

I vår närbutik blev det stor uppståndelse.

− Hade jag fotat skalbaggen? undrade säljarna.

− Nej, svarade jag sanningsenligt. Jag tog snabbt död på den och spolade ner den på toan

Det tyckte säljarna var synd, de hade väl också velat se min lille kompis. Men att krypet skulle agera fotomodell innan avrättningen hade jag ingen tanke på, jag ville bara få bort den. De fick nöja sig med påsen som jag hade med mig och som efter noggranna undersökningar visade sig vara fri från småkryp.

Givetvis fick jag en ny mjölpåse samt några kloka ord på vägen:

− Glöm inte att fota om du mot all förmodan skulle vara med om något liknande, sa föreståndaren som förstås var informerad.

Jag lovade då att fortsättningsvis ha kameran i beredskap, varefter jag åkte hem och bakade marmorerad kaka. Den blev god och det kan ju bero på att jag äntligen hade rent mjöl i påsen.

Inlägg · Novell

Blåvingen

Sommaren svepte in genom det öppna fönstret och förde med sig en doft av nyutslagna syrener. Vindpusten fick den vita spetsgardinen att fladdra till och det fick även Helena att vakna upp. Hon satt som försjunken i drömmar på sängkanten i ett för henne helt främmande rum och förvånat såg hon sig omkring. På den vita sängen låg ett ljusblått, virkat sängöverkast och tre virkade prydnadskuddar i olika blå nyanser. Vid sidan av sängen stod nattygsbordet, också det vitt, med väckarklocka och en bukett smörblommor på.

Hennes blick vandrade vidare och sökte sig till väggarna, där det hängde två vackra tavlor med havsmotiv. Och på den vitmålade byrån som var placerad utmed den andra väggen stod en liten spegel med guldram. Hon tittade så mot det öppna fönstret och såg de rosa pelargonerna, och i samma ögonblick upptäckte hon det vita skrivbordet framför. Och på det en gammal  skrivmaskin. Helena trodde knappt sina ögon – fanns det sådana nu för tiden?

Men var befann hon sig och hur hade hon hamnat här? Hon satt kvar på sängkanten och funderade när hon plötsligt hörde en lätt knackning på dörren. I nästa stund öppnades den och en kvinna steg in. Hon var klädd i gråblå, ganska lång klänning och hade en vit sjal virad om axlarna. Hon log vänligt mot Helena och väckte henne ur tankarna.

− Hej och välkommen, Helena, sa hon. Jag ser att du håller på att upptäcka ditt rum och det är bra för här ska du stanna här ett tag.  Jag hoppas att du ska trivas hos oss, och vill du skriva står skrivmaskinen och väntar på dig. Papper ordnar jag.

− Men var är jag? frågade Helena och fortsatte i nästa andetag:

− Och vem är du?

− Jag heter Ingrid, svarade hon och fortsatte:

− Jag bor här i huset tillsammans med mina systrar Eira och Lisa och här bereder vi plats för människor som behöver vara ifred och vila ett tag. Och jag vet att du är en av dem – du har varit nära att köra slut på dig själv men här ska du få återhämta dig i din egen takt och bygga upp dig själv på nytt.

Helena kom sig inte för att svara, så förvånad blev hon.  Hur kunde Ingrid veta? Att hon kände sig tyngd, stressad och fruktansvärt sliten hade hon inte yppat för någon, inte ens för sin man Peter. Men nog hade Ingrid rätt, nog behövde hon vila ett tag.

− Men hur har jag hamnat här? försökte Helena. Och hur länge ska jag stanna och vad är klockan? Jag måste hem i kväll, jag har ett jobb att sköta och jag vill hem till Peter. Klara och Jenny undrar nog också var jag är. Men jag får ringa dem och kanske kan jag jobba lite härifrån, det finns väl wifi?

Ingrid log återigen sitt varma leende och tittade på henne med sina vänliga blå ögon. Hon visste att Helena hade jobbat på tok för mycket och att hon var nära att bli utbränd. De hade fångat upp henne i sista stund, än var det inte för sent att förhindra en utmattningsdepression.

− Du måste låta oss hjälpa dig, du är en trött själ i en trött kropp, svarade Ingrid och la handen på hennes axel.

Helena insåg att hon hade rätt, men hur kunde hon veta? Det var som om Ingrid kände varje cell i hennes kropp trots att de aldrig tidigare hade träffats. Och för att ytterligare lägga tyngd bakom orden och visa hon visste allt om Helena, fortsatte hon:

− Tidningen klarar sig utan dig ett tag, nu får någon annan göra ditt jobb. Peter kan ta vara på sig själv och Klara och Jenny är tonåringar och kan också vara utan sin mamma ett tag. Nu måste du tänka lite på dig själv och försöka gå ner för landning.

Häpet tittade Helena på henne och tankarna snurrade. Hur visste Ingrid att hon jobbade på en tidning och hur kunde hon känna till namnen på Helenas man och barn?

− Hur kan du veta vem jag är? frågade Helena konfunderat. Men Ingrid bara log till svar och sa sedan:

− Tids nog får du veta… Nu är vi färdiga med varandra för stunden och middagen serveras i salen klockan 19.00, så nu har du tid på dig att göra dig hemmastadd. Vill du börja skriva så ska jag genast hämta papper åt dig, eller så kan du bara vila.

Visserligen hade Helena burit på en hemlig dröm om att någon gång skriva en bok om den djupa förlossningsdepression hon hamnat i efter yngsta dottern Jennys födelse. Då var hon så dålig och så djupt insjunken i sig själv att hon knappast ville kännas vid varken henne, Klara eller Peter. Men hon fick professionell hjälp och tack tre veckors psykiatrisk vård, antidepressiv medicin, en mycket bra läkare och Peters oändliga kärlek var hon på fötterna efter ett halvår och kunde älska både barnen och honom med samma villkorslösa kärlek som hon alltid tidigare hade känt för sin familj.

− Du mådde ju inte så bra när Jenny föddes, sa Ingrid som visste allt om henne. Skriv när du känner dig hågad och vem vet – det kanske blir en bok…

− Men vad ska jag skriva på, undrade Helena och tittade tveksamt på skrivmaskinen. En sådan hade hon inte sett på många, många år. Var är min platta? försökte hon och blev i samma ögonblick förfärad: Hennes mobiltelefon var borta. Var fanns den?

− Var är min mobil? frågade hon och hörde själv hur desperat hon lät på rösten. Jag måste ringa hem till Peter och till jobbet och berätta var jag är och hur länge jag blir borta.

Ingrid tittade på henne, milt överseende och förklarade att under den tid hon bodde hos dem behövde hon varken platta eller mobil. Det fanns andra saker som var viktigare, och Helena behövde inte oroa sig för varken familj eller jobb: De visste redan om att hon var här och att hon skulle bli borta ett tag.

Ingrid fick något bestämt i blicken och Helena insåg att det var lönlöst att protestera. Sedan bad Ingrid henne ta det lugnt en stund innan middagen serverades. Där skulle hon sedan få träffa hennes systrar och Kalle som skötte trädgården och djuren på gården.

Det vänliga men samtidigt bestämda leendet kom tillbaka, varefter Ingrid lämnade rummet och stängde dörren. Helena la sig på sängen och försökte samla tankarna. Rädd var hon inte, hon kände mig förvånansvärt lugn och visste att hon kunde lita på Ingrid. Men var i all världen befann hon sig? Det var som att förflyttas 50, kanske 100, år tillbaka i tiden, och hur skulle hon kunna ta sig härifrån? Var det någon form av retreatgård? Men där skulle man väl vara tyst? Eller var det ett skämt? funderade hon. En slags tidsresa där den gyllene spegeln på byrån fungerade som en länk mellan dåtid och nutid?

Tankarna malde, men det stora lugnet fick hon behålla. Hon tyckte om Ingrids sällskap, hon tilltalades av hennes vänliga men samtidigt fasta sätt, och någonstans inom sig insåg hon Ingrid hade rätt i allt hon sa – även om hon hade mycket svårt att acceptera att både plattan och telefonen var borta. Där hade hon hela sitt liv, alla kontakter och alla viktiga möten inskrivna.

Men nog var hon trött och nog behövde hon vila. Hon var journalist på stans lokaltidning som kämpade för sin överlevnad. Denna kamp fick också personalen känna av. Personalstyrkan minskade och det blev mer och mer att göra för dem som var kvar. Och nu räckte det inte med att skriva i ett rasande tempo, journalisterna skulle både fota och filma.  

Som regel var hon helt slut efter långa arbetsdagar med mycket övertid, men försökte ändå hålla igång och köra styrketräning tre gånger i veckan för att hålla kroppen och knoppen i trim. Samtidigt som hon försökte dela döttrarnas olika intressen och finnas till för dem, parallellt med att hon och Peter hade ett stort umgänge.

Visst, det var ett ekorrhjul och det slet på både kropp och själ. Och frågan var om det var så roligt på jobbet längre? Dit hann hon i sina tankebanor innan hon slumrade till, men slog upp ögonen då hon hörde en gonggong slå. Tydligen var klockan 19.00 och det var tid för middag.

Med nyfikenhet i blicken reste hon sig ur sängen, öppnade dörren och kom ut i en stor hall. Hon befann sig på övervåningen och såg flera dörrar som vätte in till olika rum och förstod att hon befann sig i ett stort hus. Maten serverades i salen på nedervåningen, hade Ingrid talat om, och Helena gick nerför trappan. Ingrid log vänligt emot henne och vid hennes sida satt Kalle, som alltså var gårdskarl, och systern Lisa. Lisa såg lika lugn och vänlig ut som Ingrid, men Helena saknade Eira och frågade var den tredje systern befann sig?

− Hon kommer alldeles snart, det är hon som lagar middagen i dag, svarade Ingrid.

Dörren till köket öppnades och där stod Eira med en karott i vardera handen. Hon log ett varmt leende och hennes blick fastnade på Helena.

− Hej Helena, hälsade hon vänligt. Så roligt att få träffa dig, jag har hört så mycket om dig. Jag hoppas du ska trivas hos oss och att middagen ska smaka bra.

Därefter satte hon ner karotterna på bordet och i samma stund upptäckte Helena att de hade dukat med ”Grön Anna” – samma porslin som hennes mormor hade haft. När Eira sedan lyfte av locken från grytorna blev det nästan för mycket: Det var köttbullar, sås och potatis och minnet av hennes mormor blev om möjligt ändå starkare. Tänk så många köttbullemiddagar hon ätit hos henne, både som barn och som vuxen.

Hennes ögon tårades då minnena av hennes sedan många år bortgångna mormor rullades upp men i nästa stund blev hon nästan full i skratt. Det var när Kalle plockade upp en tom snusdosa och la ur prillan han hade haft i munnen. Precis så hade hennes morfar gjort…

Tydligen var hon den enda gästen på gården, men hon kände sig absolut inte ensam. Hon var på gott humör och småpratade med Kalle, Ingrid och hennes systrar under middagen. Samtidigt kände hon hur stressen försvann ur kroppen och hon blev lugnare och lugnare för var minut som gick. Hennes tankar rusade inte längre blixtsnabbt genom huvudet och hon kände sig både trygg och harmonisk.

− Hon har begripit vad det handlar om, mumlade Ingrid, Lisa och Eira till varandra.

Men när Helena försökte ställa frågan om vilka de var, var gården var belägen och hur hon kommit dit blev det knäpptyst.

− Tids nog får du veta, fick hon återigen till svar.

Hon funderade inte så mycket mer på det, utan njöt av den goda maten där alla tycktes ha tid att sitta runt middagsbordet. Till dessert serverades gammal hederlig änglamat, vilket fick henne att sluta ögonen och återigen i tankarna förflyttas till sin mormors kök. Men där var hon inte – hon var i ett främmande hus, men där hon redan kände sig som hemma.

Efter maten erbjöd hon sig att hjälpa till med disken, men det kom inte på tal. Istället tyckte Ingrid att hon skulle gå ut och njuta av försommarvärmen i trädgården. Eller kanske ta en ridtur, på gården fanns tre nordsvenskar, och Kalle kunde hjälpa henne att sadla och tränsa.

Hon bestämde sig för att gå ut i trädgården och när hon öppnade dörren steg hon rakt ut i den skira försommargrönskan. Där var grönt och lummigt och solen hade ännu inte gått ner utan slösade med dagens sista strålar över prunkande blommor, bärbuskar som ännu inte delade med sig av sina läckerheter och ståtliga rabarber.

Helena insöp alla detaljer och tycktes inte få nog. Hon dröjde sig kvar och gick inte in förrän det var dags att krypa i säng. Hon somnade fort, och dagen efter ville hon ut och rida. Hon gick ner till stallet där Kalle fanns. Han hade redan gjort iordning en av hästarna – det var som om han hade väntat henne – och han gick i god för att detta skulle gå bra. Melissa var gårdens snällaste häst och Helena behövde inte vara rädd.

− Jag har inte ridit på många, många år, sa hon.

− Jag vet, svarade Kalle och log ett underfundigt leende.

Helena förstod att också han visste det mesta om henne, men kom sig inte för att fråga hur han kunde veta det. Hon skulle ändå inte få något svar. Hon satte foten i stigbygeln och kom upp på Melissa och de travade sedan iväg. Och hon behövde inte vara rädd för att rida vilse, hade Calle sagt: Melissa kunde vägarna och skulle föra henne rätt.

Hon njöt av ridturen i det vackra landskapet. I hagarna betade kor, får och hästar och träden svalkade mot den varma solen när hon red in i skogen. Hon behövde knappt använda tyglarna, Melissa visste vad som gällde och tog henne framåt och sedan tillbaka till gården där Kalle väntade.

− Du ser, sa han. Än kan du rida och Melissa är en trogen kamrat som inte sviker.

Det gick några dagar och tillvaron var allt annat än obehaglig. Hon hade funnit sig väl tillrätta, gått ner i varv och samlat kraft. Skrivmaskinen hade fått stå orörd, hon hade inte skrivit en endaste rad utan tillbringat den mesta tiden ute i trädgården. Hon hade sniffat på den stora syrenbusken med lila syrener, lyssnat till fågelsången och njutit av de vita blommorna i jordgubbslandet och sakta upptäckt hur skönt och enkelt livet kunde vara. De tre systrarna följde henne och var mycket glada över att ha få hjälpa henne och se henne komma till ro. Och en kväll kom Ingrid och knackade på dörren till hennes rum.

− Vi har följt dig den här tiden och ser att du nu är mogen att lämna oss och resa hem, sa hon och lät både glad och sorgsen på rösten. Du får ge dig iväg tidigt i morgon bitti, du kommer att vakna av fågelsången och då ska du gå ut till grinden.

Helena kände sig både ledsen, glad och lättad på en och samma gång. Det var ett behagligt liv på gården, men visst längtade hon hem till sin familj.

− Men hur ska jag komma härifrån? frågade hon. Jag vet ju inte var jag är…

− En blåvinge ska visa dig vägen, log Ingrid hemlighetsfullt. Du får följa efter fjärilen så kommer du rätt.

Helena sov lugnt, men väcktes tidigt av fågelsången, precis som Ingrid hade sagt. Men trots att klockan bara var 4.00 kände hon sig både utvilad och förväntansfull. Någon packning hade hon inte, hon hade bara sig själv, och hon hoppade snabbt i jeansen och tröjan. Sedan smög hon sig ut, tittade upp mot det stora vita huset en sista gång och ställde sig därefter vid grinden. Och det tog inte lång stund innan hon upptäckte den blå fjärilen. Det var som om den väntade henne och vädjade till all hennes uppmärksamhet och hon började genast följa den.

Blåvingen fladdrade iväg över fältet och Helena sprang efter. Snart var de inne i skogen och fågelsången var fantastisk. Hon sprang fortare och fortare samtidigt som fågelsången tilltog och koltrasten flöjtade högre och högre.

Sakta vaknade hon. Det var inte fåglarna som sjöng, det var hennes egen mobil som gav ljud ifrån sig och som väckte henne. En sömnig arm sträcktes ut för att stänga av larmet – hon hade drömt en underbar dröm, men nu var det morgon och dags att stiga upp. En ny dag på jobbet väntade.

Inlägg · Kåseri

Det penninglösa samhället

Jag har länge närt en dröm om ett penninglöst samhälle där vi byter varor mot tjänster. Nu vet jag hur detta funkar i praktiken och svaret är: inget vidare. Jag testade nyligen modellen då jag begav mig till Gränna vårdcentral för att ta prover. Väl framme upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma…

Jag åkte från Visingsö med 7.25-färjan och var liksom hungrig redan från starten. Proverna skulle tas på fastande mage och efter besöket på vårdcentralen hade jag bespetsat mig på en god fika i Gränna samt att jag tänkt uträtta några ärenden. Men jag såg detta fladdra all världens väg då jag anlände till vårdcentralen och kollade väskan. Plånboken var borta och låg förstås i den väska som jag inte hade med mig.

Huvudet gick igång snabbare än en raket. Det var väl bara att vrålhungrig åka ner till hamnen och invänta nästa färja hem. Den skulle gå 9.30 och jag räknade blixtsnabbt ut att väntetiden för mig och min kurrande mage skulle bli en och en halv timma. På den tiden skulle jag nog dö av svält, hann jag tänka innan det blev min tur i kön.

Jag kände mig både slarvig och skamsen när jag redogjorde för mitt nödläge. Jag saknade både betalkort och legitimation och någon åderlåtning var väl inte att tänka på?

Ingen fara, sa sköterskan och log ett varmt och tröstande leende. Vi löser det i alla fall, vi tar det på faktura bara jag får ditt personnummer.

Snällt rabblade jag upp siffrorna och hon hittade mig på datorn. Jag satte mig så i väntrummet och medan jag väntade på att bli stucken ringde jag maken som är en fena på att finna lösningar på det mesta. Men jag trodde inte att han skulle kunna hjälpa mig den här gången – utan plånbok kommer man inte långt i Gränna och att jag, som dessutom skulle vara tappad på blod, skulle kunna få något i magen innan jag kom hem såg jag som uteslutet.

Men maken visste faktiskt råd när det gällde att hålla svälten stången:

– Åk upp till Haglunds, föreslog han. Där tar de säkert swish, för telefonen har du ju med dig i alla fall…

Så långt hade jag inte tänkt. Visserligen har jag swish men är absolut ingen van swishare. Men nu drev hungern mig till att i alla fall göra ett försök och efter provtagningen styrde jag kosan mot Haglunds.

Tar ni swish?  frågade jag och försökte låta världsvan på rösten, trots att jag kände mig som ett ufo som precis hade nedstigit på planeten jorden.

Ja, det gör vi, svarade expediten och log vänligt mot mig.

 Då tvingades jag retirera och det världsvana byttes mot något mycket osäkert.

Jag har swish men vet inte riktigt hur det fungerar, sa jag. Men det är mitt enda sätt att betala – jag har glömt plånboken hemma och är hur hungrig som helst.

Vi hjälps åt, sa expediten som var ett under av serviceinriktning och empati. Ta du kaffet och mackan så länge, så kommer jag till ditt bord. 

Efter lite krånglande fram och tillbaka lyckades hon få mitt swish att fungera och det enda jag behövde göra var att slå in min kod. Det klarade jag faktiskt och sällan har väl en kopp kaffe och en fralla smakat så gott.

De planerade ärendena fick givetvis anstå, istället tog jag färjan hem men saknade förstås giltig biljett. Den låg ju i plånboken. När matrosen skulle ta betalt fick jag vackert förklara för honom också, samt ställde frågan om denna tjuvåkning var liktydig med avstigning mittsjöss?
– Jag säger till, log han till svar.

Men jag fick följa med till öá och väl hemma blev det ett kärt återseende. I min andra väska låg plånboken och väntade på mig och det var bara att konstatera: Vi har en bit kvar till det penninglösa samhället, men kommer ganska långt utan plånbok…